Masthugget i mitt hjärta

Minnen från Gamla Masthugget 1943-1961



Välkommen till min "nostalgiska sida"
här skriver jag om minnen från Gamla Masthugget
En stadsdel som revs under 60-talet
Jag heter Ann-Christin Möller Larzon, är bildkonstnär och författare.


Du kan också läsa om mina barndomsminnen via min hemsida
"Från Masthugget till Vaterland tur & retur" 



Gamla Masthugget

Masthugget på 1800-Talet och Masthugget efter 1905 är två helt olika stadsdelar
På 1800-Talet fanns det torp och tom små bondgårdar i Masthugget.
Tack vare en man som hette Bergvall blomstrade så småningom det karga berget.

När man idag vandrar runt i Masthugget har man svårt att förstå hur idylliskt det
en gång måste ha varit. Nåja, det var nog inte enbart en idyll.
De flesta som bodde där var mycket fattiga och kämpade verkligen för brödfödan.

När vi växte upp fick vi ingen kunskap om det ”Gamla Masthuggets” historia.
Jag tror att lärarna tyckte att vår gamla arbetarstadsdel inte var fin nog att
dokumentera. Det är sorgligt för med kunskap växer man!

Gamla Masthugget var en arbetarstadsdel i Göteborg som på 60-talet revs 
och ersattes med moderna hus. Delen ovanför Fjällgatan där jag bodde var
inte utsatt för lika stort rivningshysteri. Vårt hus, Vattugatan 4, ligger kvar
och ägs numera av HSB. Likaså finns några hus kvar på Storebackegatan
uppe vid Masthuggskyrkan. Det finns även många äldre hus kvar av ovanför
"vår" gata. De flesta är idag moderniserade.

1943-1961

Jag växte upp på de vindlande höga bergen, högt över hamnen i Göteborg
stadsdelen var Masthugget
min gata där jag kom att bo under nästan 19 år hette Vattugatan 4,
där var jag vicevärds Möllers och norskans dotter

Min barndom genomsyrades av dofter och ljud.

På våren när det första regnet föll, doftade det gott från den våta asfalten,
sältan från havet var härligt frisk, men där fanns också andra dofter
som kom från grannarnas matlagning eller när dom bakade kanelbullar.
Affärerna som låg tätt utefter gatorna doftade på ett speciellt sätt,
från fiskaffären, charkuteriet, bageriet, blomsteraffären kom det en mängd
olika dofter, hos skomakaren doftade det starkt av läder.

 Trådbussarna gav ifrån sig speciella ljud, de suckade när dörrarna stängdes,
ibland släppte strömavledarna från kontaktledningarna, och ett regn av
gnistor virvlade runt i luften, konduktören var då tvungen att gå ut ur bussen,
och med hjälp av en speciell stång sätta tillbaka avledarna.

Från den närbelägna hamnen hördes det hårda knackande ljudet från nithammarna.

 När kvinnorna piskade sina mattor lät det taktfast och rytmiskt,
det var mest på fredagarna som det ljudet hördes.
Mammorna ropade ut genom fönstret att nu var maten var klar och fortsatte:
"kom in och ät", En gång i månaden ljöd "Hesa Fredriks" klagande läte över
vårt berg, en påminnelse om kriget som nyss avslutats.
Höstterminerna började med äppledoft, färgglada löv, ekollon och kastanjer,
promenader både med klassen och familjen till Slottsskogen.
Från vinden plockades malpåsen ner och höst och vinterkläder vädrades på gården,
ända tills kläderna doftade friskt och gott.
 
Så kom vintern, med lekar i snön, kälkåkning och skidåkning,
kängor med nedvikta grå raggsockor som doftade vått ylle när de senare torkades
på värmeelementet. Efter utelekarna satt man i köket med rosiga kinder och rörde
vatten, kakao och socker medan mamma värmde mjölken som hon senare slog
över röran, vad gott det smakade. Julloven kom med ljus och glitter i granen,
förväntansfulla barnaögon och med gissningar om vad paketen under granen kunde
innehålla.

Vårterminen med utelekar, hoppa hage, och hopprep, pojkarna puttade kula och
hade hemstöpta tennsoldater, vi hade halvstrumpor och lättare kläder.
När syrenerna och häggen doftade och blommade kom examensdagen,
som vittnade om att sommarlovet skulle börja, mammorna hade sytt examens-
klänningar i "bäck o bölja". Pojkarna med vattenkammat hår och alla hade "finare"
kläder än vanligt. Orgeln trampades igång under suckar, och vi sjöng
"Den blomstertid nu kommer," ute på skolgården höll överläraren tal, ett tal som
ingen lyssnade på eller kom ihåg.

Betygsböckerna räcktes fram till föräldrarna med bävan eller i stor glädje.

Så började sommarlovet med den efterlängtade resan till "vårt ljuvliga sommarhem" i
Norge - mitt andra hemland och först då var det riktig sommar.
Nu skulle jag hem till min bestemor Anna och morfar Emik,
hos dem fanns tilliten och tryggheten.


Men när sensommaren kom...
återvände jag dock alltid till mitt Masthugget

 

Åren gick och vi blev stora
vi som fanns i samma skola"

          

    

De gamla klassbilderna 

Idag satt jag och och betraktade gamla klassfoto
Fulla av förväntan över livet över framtiden,
stod vi där uppställda inför fotografen,
vattenkammade, en del med permanentat hår,
med nystrukna kläder, som våra omtänksamma
mödrar stått och strukit kvällen före.


Mycket rutigt i kjolar, klänningar och västar.
Vad tänkte vi på....egentligen.
Vad bestod våra drömmar av?
Vi ville bli lokförare, expediter, hårfrisörskor,
kontorister, få man och barn.
poesiverserna avslöjar en del ...

Minne 1
"när du blivit fruga och fått en liten stuga,
pingla då på mig, så kommer jag till dig"

eller:

Minne 2
"En gubbe och en ring äro två goda ting,
när du dem har fått
var nöjd med din lott"

Ett kärt minne i min poesibok
är denna vers som min fröken Ebba Onselius skrev  den 2/2 1952


 



Jag föddes på Vattugatan 4
där jag bodde från oktober 1943 till maj 1961
Så här såg Vattugatan ut omkring år 1900


Foto från Göteborgs Stadsmuseum

Vattugatan vid början av förra seklet. I bakgrunden syns Vattugatan 3.
Det gamla huset är skomakare Törners hus.
Jag bodde på Vattugatan 4, ett hus som kom att byggas där det
gamla huset ligger som syns bakom kvinnan med barnet på armen. 
Här en berättelse som har anknytning till denna bild.

En berättelse från 1952 fram till 1997

En dag lekte min kompis Gunilla (Gia) och jag affär i "Stenröset" Det var en stor plats som
sluttade brant ner mot Fjällskolan och Bäckegatan. En äldre man kom sakta kom gående
från Paradisgatan och Vattugatan 6. Han gick mycket långsamt och stannade ofta.
Till slut kom han fram till "Stenröset" där vände han sig helt om och stod alldeles stilla han
betraktade vårt hus på Vattugatan 4. Efter en stund blev vi nyfikna, tog mod till oss och gick
fram till honom. Gunilla frågade honom vad han tittade på! Han tittade på oss en stund, tog
av glasögonen och torkade sina kinder, vi såg då att han grät. När han hörde att vi bodde på
Vattugatan fyra bestämde han sig för att berätta sin historia. - Jo ni förstår flickor ,där ert
stora fina stenhus nu ligger, där är jag född! Där bodde jag tillsammans med mina föräldrar
och syskon i ett litet torp. Det var så fint må ni tro, nästan som landet. Vi hade hönor som
kacklade, en tupp som gol och till och med en gris, mamma odlade grönsaker, potatis och
blommor. (Jag minns inte om han sa att hans pappa var skomakare, men Gunilla och jag är
nästan säkra på det!)

Han fortsatte - det var ett litet paradis häruppe, alla grannar var så hjälpsamma och snälla.
Jag har inte varit här sedan ungdomen, och det är så förändrat, det är inte alltid det är roligt
att se förändringar. Ni kan väl tänka på vad jag har berättat för er små flickor, allt förändras
förstår ni, ha det så bra, han nickade vänligt och började sakta sin promenad nerför Vattugatan,
förbi fyran och tvåans hus, ner mot Fjällgatans Trikå (LÖRAS).Vi stod och såg efter honom
ända tills han försvann. ner mot Fjällgatan. Efter dagen betraktade jag vårt hus på ett helt nytt
sätt, det hade funnits något helt annat där vårt hus var byggt, den tanken hade
aldrig funnits för mig.

1997 stod jag så återigen i " Stenröset", med min vän Åse, jag vill visa henne var jag är född. När
vi kom runt det nybyggda huset Vattugatan 5,fick jag en chock! Nästan hela vårt stora "Stenröse"
var borta. Där hade vi åkt skidor och kälke på vintern, killarna gjorde  hopp! (säkert någon som
minns). På sommaren hade vi plockat blommor, 
vem minns inte "mormors glasögon", de söta blåvita små blommorna! 
Försiktigt hade vi sträckt in händerna under staketet, in till det förbjudna 
området vid vårt "Vattentorn".
Vi hade lekt affär och sprungit utklädda som påskkärringar och
påskgubbar  och ropat! -: Nu åker vi till blåkulla, adjö med dig! Inte visste vi vad Blåkulla  var, men 
kul hade vi! Nu stod jag där och tittade förgäves efter vårt gamla  "Stenröse", som endast fanns 
var som en smal stentrappa ner mot Fjällskolan.
Två små killar lekte i trappan, jag tänkte - det är
helt naturligt för dem att  det skall se ut så här.
Precis som det var det för Gunilla och mig, när den 
gamla mannen kom gående den gången 1952.

I början av januari var jag åter uppe på Vattugatan, denna gången var Gunilla (Gia) med. Vi tittade
på husen som såg ödsliga ut, det var mörkt i alla fönster.
Vi sa - det är nog ingen som har råd att vara hemma,  hyrorna är säkert höga.
Vi enades om hur levande Masthugget hade varit när vi växte
upp, liv och rörelse överallt, alltid var det någon mamma som  slog upp fönstret och ropade -
KOM IN OCH ÄT!
Eller någon granne som  skrek till oss barn  -spring ner och handla för mig är ni snälla!
Nu var portarna kodade, vi kom inte in på vår gamla gård. När vi tittade upp mot Vattentornet såg vi,
att grindarna var borttagna och en jämn ström av  barn och vuxna upp och nerför trapporna.
Vi fick ju aldrig ens gå in på det området, så det var med blandade känslor vi nu gick upp och in på
området. 
Det låg ett daghem bakom Vattentornet!
Den andra byggnaden var uthyrd.
Människor använde området och trappan,
till att gena från Kompassgatan ner till Fjällgatan och Fjällskolan.

Jag sa till Gunilla -nu är det vår tur,
att stå här med tårar i ögonen och försöka minnas hur det var!
Jag berättade för henne om vårt möte med den gamla mannen.
Hon mindes det lika starkt som jag,
vi sa till varandra att nu kunde vi förstå hur det måste ha känts för honom.
Vi tog några foto, sedan
åkte vi upp till Masthuggskyrkan, den var öppen så där gick vi in ...
 Men det är en annan historia!




 

Vinter

Jag minns att mamma och jag åkte kälke uppe i Vitalia på fyrtiotalet.
Det gick jättefort nerför backen. Mamma skrek så det slog lock för mina öron.

Med oss var en av min mammas väninnor Hildur Norvinge med sin lilla dotter
Kerstin, dom bodde uppe på August Kobbsgatan tvärs över 35:ans busshållplats.
Jag minns ännu den speciella känslan när vi satte oss på kälken, luften var så kall
att näsborrarna fastnade när man drog in luft.

Snön var knarrig och det gnistrade som millioner stjärnor på marken. Över oss
välvde sig den sammetsblå masthuggshimlen, man tyckte att man kunde sträcka
ut handen och nudda vid månen och stjärnorna! Detta att få vara med sin mamma
och åka kälke i Slottskogen, är nog ett av mina finaste barndomsminnen. 

 


Kälken, Boben 'Dalpilen'

 
 


Foto: Astrid Möller

från vänster står jag, bredvid mig min kompis Gunilla Bergström
och min syster Agneta Möller
 

Vi  åkte skidor nedanför Kikartornet mot Kikardammen 1953
Ofta gick bindningarna upp och man "klickade" igen dem och
hoppades på att de skulle hålla, men efter en kort stund var
det samma elände.
Med stelfrusna fingrar kämpade man på,
vi gav oss inte, åka skulle vi!  Frisk luft, god kondition och röda
kinder fick vi.
På den tiden behövdes inga gym!
 



Vi får kikhosta!

Jag gick i "Småbarnsskolan" vid Fjällgatan/Klostergatan, jag började där den 1 mars 1947.
Gick där varje dag mellan 9-12 på lördagar gick jag mellan 9-11.

Min syster Agneta födde i oktober 1948.
Jag blev vacinerade mot difteri i maj 1945 och mot kikhosta 1945 av Dr. Lind.

December 1948 fick jag ändå kikhosta och strax efter det blev min syster smittad av mig.
Mitt vaccin kan inte ha hjälpt!

Min syster var endast sex veckor, hon var väldigt dålig med svåra kikningar.
Jag minns kvällar och nätter när mamma skrek av rädsla
över hennes kikningar och pappa sammanbitet arbetade med henne för att hjälpa henne få bort slemmet.
Jag satt i min säng och hostade våldsamt, men jag klarade ju av det hela.

Så fick mamma höra talas om Gösta Fraenkel och hans flygningar på Säve.
Dagen före julafton åkte vi ut till Säve och klättrade in i Fraenkels lilla plan.
Jag satt bredvid honom.
Han hade en läderhuva och flygarglasögon.
Mamma satt bak i planet med min syster...så lyfte vi!
En märklig känsla när marken försvann och byggnaderna var jättesmå.
Vi flög under en timma.
Under femton minuter var vi på en höjd av ca 3.000 meter.
Jag kommer ihåg att jag försökte tala med Gösta Fraenkel,
jag sa - skall vi snart åka ner nu?
Men fick inget svar!
Jag hörde hur han stod i kontakt med markpersonal, det knastrade och sprakade.




Efter den flygturen hade min syster inte en enda kikning mer och jag blev också bättre.
Underbara Gösta Fraenkel.
Trist bara att han aldrig fick någon erkänsla för sina flygturer som var helt gratis!

Jag har aldrig varit flygrädd, kanske beror det på Gösta Fraenkels flygtur!




Från webben:
"Gösta Fraenckel (1885-1980), direktör för Moritz Fraenckel & Co, är främst känd bland äldre göteborgare som ”det flygande skägget”.
Det man kanske bäst minns honom för är de så kallade kikhosteflygningarna på 1940-talet.
Vid denna tid trodde man att barn som led av kikhosta skulle
bli kurerade av att åka med i ett flygplan till en viss höjd där lufttrycket ansågs
lindra symptomen.
Fraenckel fick dock aldrig det vetenskapliga erkännande för sin insats som han hett efterlängtade."

Från webben:
"Sedan han hört talas om utländska forskningsrön på 1930-talet om att barn med kikhosta kunde få lindring genom att flyga upp till 3.000 meters höjd,
tog han initiativ till att utföra sådana flygningar även i Sverige.


 
Det pågår en utställning under 2012 på Aeroseum, det underjordiska flygmuseet vid Säve i Göteborg.
Utställningen skildrar Gösta Fraenkels liv i text och bild,
man kan också beskåda det flygplan - en Moth Major-han använde.

den måste min syster och jag se!
Bilderna lånade därifrån.






Min gamla läsebok, ljuva minnen.

Tänk när man äntligen knäckte koden.
D.v.s. när man kunde kombinera bokstäverna.
Plötsligt läste man skyltarna över affärerna på Fjällgatan
Frisör (Nisses) - Tobaksaffär (Hags) - Trikåaffär (Löras)

Jag minns med välbehag att tuppen värpte i boken, när
jag fått en guldstjärna så kunde det ligga en femöring i
boken på morgonen. Det var lycka 

 



M som i måne Å som i åsna ..
Jag minns att jag tyckte att bilden med månen var så fin.

Våra barndomsvintrar bestod av kälk och bobåkning
så denna bilden kunde jag ta till mig.
Vad roligt vi hade och jag kan ännu minnas ropen
"se upp i backen, annars får ni en kula i nacken"



Bilderna i läseboken skulle locka oss att läsa,
kanske fler än jag som minns lilla söta Ro-sen-gull
Jag undrar över en sak, i alla mina böcker,
men även i min mammas gamla böcker, har vi skrivit,
tecknat och färglagt. Undrar varför?

Här har vi avancerat i läsningen,
måste vara andra terminen, nu var
man ju ett proffs!

 


Baksidan av "Läsebok för de små"
Boken kostade 3 kronor och 15 öre 1951!

Vår sångbok hette "Nu skall vi sjunga"
Jag minns en sång som jag tyckte mycket om,
den började så här: Små små fågelungar ligga i sitt bo.

Sångboken nu skall vi sjunga
utkom för första gången för 70 år sedan.
på initiativ av Alice Tegnér.
Boken är ilustrerad av Elsa Beskow.

­
­
­
I tredje klass började jag i Oskar Fredriksskolan
Där fick vi denna gröna sångbok
I slutet av boken fanns det engelska sånger.
Vi läste engelska från tredje klass.

Minnen från första skoldagen 
höstterminen 1951

När jag vaknade den morgonen pirrade det i magen av förväntan.Mamma hade sytt en
bomullsklänning till mig, på skärpet och uppe runt halsen hade hon broderat med korsstygn,
håret var lockat och pryddes av ett vitt hårband,
på fötterna hade jag rödbruna sandaler
och på benen kliade ännu sommarens myggbett.
Skolväskan var densamma som i första klass.
Så gick vi iväg.

Nästan alla hade sina mammor med sig, min lillasyster på två år var också med.
Vi gick  nerför Vattugatan och in på Fjällgatan,
förbi 32:ans kortvaruaffär och Bondessons
speceriaffär.

När vi skulle passera Bäckegatan kom 35;ans trådbuss i hög fart och stannade till
vid busshållplatsen.

Med en ljudlig suck gick dörren upp, medan vi fortsatte över gatan.
Trafiken var inte stor 1951.

Inne på skolgården rådde en febril aktivitet,

vi gick in genom den stora skolporten och upp till
andra våningen.

Vår fröken, Ebba Onselius hade prytt sin bänk med blommor från sin trädgård.
Vid skolsalens väggar stod alla mammor och småsyskon,

fröken önskade oss alla välkomna
och pratade lite om sommaren som gått,

hon läste upp våra namn och adresser, vi skulle svara
när vi hörde våra namn,

hon berättade vidare om vårt schema och lite om vad vi skulle läsa för
ämnen,

vi skulle få nya böcker att ta med hem och klä om, så var uppropet över.

I morgon skulle skoldagen köra igång och allt skulle bli som vanligt.

När vi gick nerför trapporna mötte vi några "småbarn" de som började första klass, jag kände mig
helt plötsligt stor och pirret i magen hade nu gått över och ersattes av ett lugn och en glädje över
att vara andraklassare, senare detta andra år skulle vi få vispa grädde till smör och några av oss fick
uppdraget att gå över Fjällgatan och köpa Mariekex.
Sedan bjöd fröken oss på detta, med ett glas saft till, det var fest.

Året var 1951 och gamla Masthugget låg helt intakt däruppe på berget. Ingen
kunde ana hur det skulle bli på 60-talet och hur vi alla skulle splittras åt olika håll.

Jag står i första raden längst ner och till höger


Dessa är de klasskamrater som jag minns namnen på! 
Minns du fler, så maila mig gärna!

Översta raden bakom fröken Ebba Onselius,
tredje från vänster:  Gittan, Ingvar Frisk.
Nästa rad minns jag inga namn alls!
Nästa rad tror jag att den mörka killen hette Morgan,
nedanför fröken står Rigmor Schüler (res.för stavn.) 
Nedersta raden, tredje flickan Yvonne Pettersson,
flickan med rutig klänning heter Ingrid Danielsson. ev
hette flickan bredvid Barbro? sedan står jag längst ut. 
Jag vet att det fanns en Bosse i klassen också, men är osäker på vem det är.

Utdrag ur betygsboken från 1955


Skolplanscher 

Jag kan ännu minnas känslan jag hade när man fick gå till
kartrummet och hämta tex. plansch 162. Då passade man
alltid på att kika på de planscher som fanns runt om.
Det fanns motiv som föreställde blommor, djur, landskap
och bibliska motiv. Vi var alltid två som hämtade planscherna.
När vi kom tillbaka med planschen hängde läraren upp den
på en krok och så pekade hon med sin pekpinne och ett
trettiotal masthuggsungar satt andäktigt och tittade på
planschen medan läraren berättade.
Vi lärde oss mycket genom dessa planscher, kanske mer än barn idag som lär sig
genom video och DVD i skolan. här är ett ex. på en vacker
plansch av ett svenskt landskap.
under bilden fanns texten 'Vårplöjning'


Nils Asplund 1943

Våren är här med skira björkar och blommande fruktträd, slån och vide. 
Vårbruket är i full gång. 
På den närmaste åkern plöjer bonden raka fåror med sina bägge hästar. 
På nästa pågår vårsådd på den nyharvade jorden, 
och längst bort samlar och bränner man halm. 
Landskapet är som en mjuk och doftande mosaik av åkrar, ängar och åkerholmar.
Husmor har just kommit ut med skaffning till dem som arbetar på åkern. 
Medan hon väntar passar flickorna på att plocka vitsippor. 
Snart sätter sig alla ned för att äta mat i vårsolen.
Borta vid bryggan ligger en träskuta, kanske en sandkil? Man använde sjön för att
transportera både ved till kaminer och sand till husbyggen i staden,
och så ägg och grönsaker till marknaderna.
Numera saknar många det öppna kulturlandskapet - men också hästarna.
När planschen gjordes fanns det över en halv miljon hästar i Sverige.
Det var först efter krigsslutet som traktorerna tog över.
Det blev en stor omvandling för bonden. 
Visserligen plöjer han bekvämare i dag - men i stället för lärksång 
får han lyssna till skvalmusik i hörlurarna.

Ur Skolplanschernas Sverige- Jens Wahlstedt

Söndagsskolan

April 1946 började jag söndagsskolan, jag var 2½ år och en grannflicka tog med mig
till söndagsskolan. Min mamma påstod att jag berättat vid hemkomsten om att en
tant hade berättat så bra och en farbror spelade fint. Själv har jag inga minnen från
denna första tid. Jag vet numera att det var Baptisterna från Linneakyrkan som drev
söndagsskolan för oss arbetarbarn, vi var nog ca 80 flickor och pojkar, det var inte
många lärare, men vi arbetarbarn ar väluppfostrade och det var nog enbart därför
det gick bra.

Utflykt med söndagsskolan

Vår söndagsskola låg uppe i kanten av Slottskogen
i kvarteret Betel. Varje vår gjorde vi en resa till Frillesås.

Här sitter en del masthuggsbarn i en eka.
Jag vet att det är ett tvillingpar med, killen
längst till vänster och killen längst fram är tvillingar.
Jag sitter till vänster i båten, Marita Haag och
Lisbet Olsson (stora-Lisbet)  bredvid mig, men de
andra killarna är okända för mig. Skulle vara roligt
att få veta vem det är.


Foto: Astrid Möller 1952

Det jag minns mest från vår söndagsskola var att man visade oss
flanellografbilder på en tavla med berättelser från Bibeln.
Det var mycket spännande.
Att lägga sin kollekt i söndagsskolans sparbössa föreställande en svart pojke från Afrika.
Man la slanten i hans hand och då åt han upp den.

Under 50-talet flyttade söndagsskolan ner till Skepparegatan och
hyrde en lokal ovanför en tvättinrättning. Jag gick där några år,
sedan kom Elvis Presley, smink, dans, killar och annat in i mitt liv
och tonåren var ett faktum.

Påskminnen


När vi var små var påsken något alldeles speciell.
Den längsta och tråkigaste dagen på hela året var
långfredagen, jag visste aldrig var som var värst.
Att dagen aldrig tog slut, eller att man inte fick leka
varken inomhus eller utomhus. Alla biografer och
alla nöjesställen var stängda. På radions enda kanal
spelades dyster musik. Alla talade dämpat.
Man skulle ha finkläder på sig och man förväntades
gå ut och bara stå där. Till och med maten var trist.

Min lyckligaste långfredag var när jag en morgon
kom ut på gården och hittade en bullig liten påsk-
kyckling som någon tappat från ett fönster.
Andäktigt bar jag in den och när mina föräldrar sa
att jag fick behålla den visste min lycka inga gränser.
Hela dagen pysslade jag med kycklingen.
Borta var långfredagens tristess.


Så kom den ljuvliga Påskaftonsmorgonen.
Snabbt tittade min lillasyster och jag under sängen,
och där låg det ett stort påskägg, andäktigt tog vi upp
var sitt ägg i våra sängar och öppnade dem, de var
proppfulla med godis, engelsk lakritskonfekt blandat
med kolor, salta och söta godisar, vilken lycka.
Kvällen innan hade mamma och pappa pyntat,
det satt en fin påskbonad i papper på köksväggen
ovanför matbordet.

Under lampan hängde en påskkärring som sakta snurrade
runt på sin kvast. I en vas på golvet i vardagsrummet stod
påskriset och vippade grant. Efter frukosten, satt vi och
ritade påskkort som vi la i två korgar.

Sedan var det dags att klä ut sig till påskkäringar.
Vi lånade förkläde av mamma. Hon målade oss
med rouge på kinderna och skrev GLAD PÅSK i
våra pannor. En schalett på huvudet och en matt-
piska att åka på, nu var man klar. Vi sprang glatt
från dörr till dörr och delade ut våra små färgglada
påskkort. Ibland fick vi en liten slant eller karamell,
då neg vi djupt ...
Ute på gatan samlades vi och sprang i långa rader
och skrek: "Nu åker vi till blåkulla, blåkulla, blåkulla.
Nu åker vi till blåkulla ajö med dig"
Vi hade ingen aning om vad blåkulla var för något.


Foto: Astrid Möller

På bilden: (sockerpärla Ingvor Allhage) Agneta Möller
Majvor Magnusson från Klamparegatan.
Gunilla Gia Bergström och jag (Ann-Christin Acki Möller)

 
Foto: Astrid Möller

 Ett litet bevis på att även pojkar kunde vara utklädda!
Från vänster Agneta Möller, 'Sockerpärla' Ingvor Allhage,
Stefan Plato och Kristina Sohlman.

På eftermiddagen hade vi ofta gäster,
Bordet var vackert dukat med damastduk och gula servetter.
På bordet fanns det påskprydnader en tupp och en höna.

Vi åt påskomelett, ofta med räkor i, köttbullar, prinskorvar,
spenat med ägghalvor och annan god mat. Det bästa var nog
drickan till maten den hette Ebe-dricka, jag minns inte när påsk-
musten kom.

På kvällen var det dags, att i god tid ge sig upp till Masthuggs-
kyrkan och påskelden. Tillsammans med många andra familjer
gick vi nedför Vattugatan, tvärsöver Fjällgatan, förbi Nisses
frisörsalong, in på Storebackegatan och upp till kyrkan.

Där hade redan massor av människor samlats. Nu hade skym-
ningen kommit och någon tände brasan, samtidigt slängde
killarna smällare runt fötterna på oss som stod där ...
När någon skrek av förskräckelse blev deras munterhet stor.

Från Masthuggsberget kunde vi se att fler brasor var igång runt
omkring i stan. Efter brasan gick vi nöjda, trötta och lite frusna
hemåt Den kvällen somnade man med rosor på kinderna och doft
av eld i håret. En härlig dag!

p.s. några barn fick ett påskägg av kristyr, ett så kallat tittägg.
Man kunde kika in i ägget och därinne var det uppbyggt som ett
litet landskap. Eftersom ägget var gjort av socker gick det att äta.
Jag önskade mig alltid ett sådant tittägg, men fick aldrig något.


Här är en bild av min barndomsdröm

Året var 1950, jag hade vaknat tidigt och var mycket förväntansfull.
När jag böjde mig ner för att titta under sängen visste jag redan
innan jag såg det, att det skulle ligga ett stort påskägg där.
Jag öppnade ägget och massor av godis vällde ut. Jag tyckte att
engelsk lakritskonfekt var jättegott, därför var jag tvungen att
smaka på den först.

När jag något senare satt ute vid köksbordet och åt frukost, tittade
jag hela tiden på den fina pappersbonaden som satt på köksväggen,
föreställande  ett svenskt landskap. Där gick hönor och en tupp
omkring, längre ner i backen låg det en sjö. Allt andades idyll.

När jag gick fram till fönstret och tittade ut på Vattugatan och vårt
Stenröse sken solen från en härligt blå himmel.
När mamma kom ut i köket  gav hon mig en kram och frågade om
jag ville följa med pappa ner till Masthuggstorget för att handla ägg.
Om jag ville, jag tror aldrig att pappa och jag hade gått ut tillsammans
tidigare, inte utan i sällskap med mamma och min lillasyster i alla fall.

 Vi gick nerför Vattugatan, in på Fjällgatan förbi Mobergs järnhandel,
strax nedanför affären gick vi över Fjällgatan och in på Paradisgatan.
Solen sken från en molnfri himmel och gick där och höll min pappa
hårt i handen, det var en alldeles speciell känsla som jag njöt intensivt av.
Man kunde faktiskt inte bli mer lycklig än så här. Nere på Masthuggs-
torget var det liv och rörelse ...

Fullt med grönsaksstånd, färggranna påskris, frukter, grönsaker,
potatis och ägg, pappa köpte allt vad vi skulle ha och sedan började
vi att gå hemåt. Just det här minnet av påsken är nog det jag minns
starkast. Den dagen och den stunden, fanns min pappa där enbart
för mig.

 
Masthuggstorget, omkring 1900

 

Tidig vårmorgon på Vattugatan 4, jag vaknade av mig själv denna ljuvliga morgon.
Pappa har gått till jobbet för länge sedan, mamma har tänt gasspisen och kokar kaffe.
Igår köpte hon en Melittabryggare som hon och pappa provade  efter middagen.
Nu skall hon brygga morgonkaffe.
Det var spännande att stå bredvid och se hur kaffet rann ner.
Jag åt min smörgås och drack mjölken, sedan tidde jag i gymnastikpåsen,
jo allt var med!
Denna dagen skulle vi ha utegymnastik (brännboll) på Oscar Fredrik.
Jag fick lite ont i magen när jag tänkte på det, för jag hade lite svårt att träffa bollen.

Så ringde det på dörren, det var min klasskamrat  från Bockhornsgatan som stod där röd
och svettig.
Hon kom innanför dörren och stod där otåligt väntande hon sa -skynda dig nu Acki!
Vi gick med raska steg snett över vår gård, in på ’norskans’ gård,
genom porten till Paradisgatan nummer nitton, och ut på den branta Paradisgatan.
Överallt såg man skolbarn skynda på. Plötsligt sa hon: "På lördag skall vi ha en hippa
hemma hos mig. Vi blir nog 10 stycken… Vad roligt det skall bli."
Jag tittade beundrande på henne och tänkte hippa, vad kul det verkade,
men jag blev aldrig bjuden!

Hon sa:  "vi skall leka ryska posten."
Jag tittade storögt på henne, jag var fortfarande mest ett barn.
Så sa hon: -vet du vad ’Tjela höved’ betyder?
jag skakade på huvudet.
-Vet du vad ’Kos spann’ betyder då?"
Jag hade ingen aning. -Jag skall berätta det för dig,
men du får lova att inte säga det till någon."
Jag lovar ivrigt, för jag vill ju veta denna stora
hemlighet. Flera av tjejerna har sagt dessa underliga ord under några veckor,
jag hade undrat  över ordens betydelse …
Nu skulle jag äntligen få veta. Jo sahon viskande: -Tjela höved’ betyder ’dum i huvudet’
och ’Kos spann’ betyder ’Kasta det i spann’." Jaha sa jag lite besviket över denna stora
hemlighets avslöjande, jag tänkte för mig själv, var det bara detta?

Vi går in genom den stora tunga dörren till Oscar, vi går i femte klass, till hösten skall jag
fylla elva år. På kvällen när min lillasyster och jag skall sova, viskade jag hemligheten till henne,
hon är sex år.
Hon lovade ivrigt att inte säga det till någon, så somnar vi gott.

Ute på köksbordet, på den blå vaxduken,
står en vas med vitsippor som jag plockat med
min kompis Gia tidigare på dagen.
Det är vår i Masthugget.

 

                      
                                                                                               Målningar Ann-Christin M.Larzon

 


"Ett barn är fött på denna dag"

Jul i Masthugget

Barndomsminne från 40 och 50-talet

När jag var liten fick jag en adventskalender varje år.
Ett år var det silverglitter på den!
Åh vad jag tyckte den var vacker!
Alla de små söta änglarna och alla de spännande luckorna!
Den julen när jag fick denna kalendern låg jag sjuk och hade tråkigt,
då upptäckte jag att om jag höll kalendern mot lampan kunde jag se bilderna bakom de stängda luckorna 
På den tiden hade vi ju inte TV och bara en kanal på radion.
Så det var stort att få en sådan vacker adventskalender!




Skyltsöndagen var en fest varje år,
fulla av förväntan gick vi en promenad ner till affärerna i centrum för att titta
på de vackra skyltfönstren. Det var Grand Bazars fönster och Ferdinand Lundqvist
som hade de vackraste juldekorationerna. I skyltfönstret fanns mängder av tomtar
och det roligaste var att de rörde sig, man kunde stå hur länge som helst och bara titta.
När vi gick till Lilla Torget för att ta trådbussen hem var vi frusna men glada.

Veckan före jul satt vi med mamma och pappa och klippte papper som flätades till
korgar i form av hjärtan, dem fylldes vi med nötter för att hänga upp i granen.
Hela huset städades, koppar och mässingssaker putsades med Häxans kopparputs,
på köksväggen sattes en pappersbonad upp föreställande ett vinterlandskap med tomtar.
Julgardinerna kom på plats. Det började komma mystiska påsar i garderoben, man fick
inte öppna den dörren. Ibland sa pappa, var nu riktigt snälla för tomten lyssnar utanför
dörren. Jag kan minnas att jag ställde mig vid dörren och inställsamt pratade om saker
jag gjort under dagen, tex idag har jag torkat disken etc. Jag hoppades på vis att tomten
lyssnade.

Några dagar för Julafton skulle julgranen inhandlas, oftast köptes den ner i "KLEVA,"
som var en mycket brant backe ner mot Bangatan. Det slutade nästan alltid med gräl,
pappa tyckte om en gran och mamma om en annan. Detta var nog ganska vanligt,
så småningom enades de om en gran som bars hem, men den fick inte bäras in i lägen-
heten direkt, utan fick stå i källaren några dagar och acklimatisera sig.
Sedan skulle den yxas till så att den passade in i julgransfoten, vatten med en sockerbit i.
Så kom då den stora stunden när granen skulle kläs.

Det var kulor och glitter, ljus, hjärtan och flaggor och i de högsta grenarna satt glasfåglar
med vippande stjärtfjädrar. Överst kom så julstjärnan, ljuset släcktes i rummet och granen
tändes och min syster och jag satt andäktigt tysta och bara tittade, åh vad vackert det var.
Hela rummet blev förvandlat till en sagovärld. Så kom då äntligen julaftonsmorgonen, den
bästa av alla. Dagen innan hade vi badat i zinkbaljan som ställdes på köksgolvet och efter
tog mamma fram våra julklänningar. Men dagen kröp fram i snigelfart, för det vi mest
väntade på var ju ändå tomten.

På 40 och 50-talet fick vi barn inte en massa julklappar som
barn i våra dagar. Men det var alltid några hårda paket som var roligast, de mjuka innehöll
bland annat stickade vantar och sockor Jag var rätt stor innan jag förstod att jultomten
verkligen inte existerade. En jul bad mamma mig att jag skulle klä ut mig till tomte och gå in
till Stefan Plato och dela ut julklappar. Stefan var nog fem år och jag tio år, jag fick en chock,
det är klart att jag hade förstått att det var en fantasifigur, men just detta att inte veta vem
som var tomte var ju det som var så otroligt spännande. Förmodligen var det grannar som
agerade tomte åt varandras barn.

Nåväl denna julen var allt avslöjat och motvilligt klädde jag
ut mig och gick in till den lilla killen som med skräckblandad förtjusning artigt hälsade.
Det var ju faktiskt lite kul ändå. Men när vi öppnade våra julklappar den julen fick jag en glädje-
chock, pappa hade köpt parfym till mig i julklapp. Samma sort som mamma alltid fick Ecusong.
Den doftade vuxet och jag kände mig helt plötsligt i samklang med mina föräldrar.
Julen var inte så dum ändå nu när man började bli stor.


Jul i Masthugget del två


* En dag på 50-talet kom pappa hem med en mystisk ask.

Det var en bild med änglar på asken.

Efter middagen satt vi kvar vid köksbordet och pappa öppnade asken, 

så började han sätta samman en guldljusstake.
Det var något av det finaste jag sett...
Jag tänkte - den är nog av riktigt guld!

Tre små änglar  hängde ner och under varje ängel hängde en liten kläpp,

överst var det en ängel som blåste trumpet.

Pappa hade också köpt smala vita ljus som han satte på plats.

Han sa att detta var ett "Änglaspel,"  vi skulle tända  första ljuset första Advent.

Vi var spända på hur det skulle bli!

När första advent kom och  pappa tände första ljuset började änglarna snurra sakta runt,

ett svagt lite pling hördes.

Vi satt länge och njöt!

Andra advent plingade det kraftigare,
tredje advent dansade änglarna runt i en yster dans och  nu var det  ett höga ljud!
Fjärde advent lät det väldigt mycket om spelet,  då var det fick det bara vara tänt en kort stund.




En underbar julklapp

Den julen fick min syster och jag en märkvärdig julklapp.

Det var en svart apparat, det stod  View-Master på den.

Till den hörde tre skivor, den ena var bilder från Niagarafallen.

Man stoppade i den runda skivan med  ett hack uppåt, 

ner med skivan i springan och sedan tittade man i de små rutorna och klickade fram en och en bild.

Man kom in i en tredimensionella fantasivärld, det var det  helt underbart!

Vi hade ingen TV så detta var en verklig upplevelse.

Jag har tyvärr inte kvar vår gamla wiew-master,
 men har lyckats få tag på en  röd  modell som nog kom på 60-talet.

Däremot har jag kvar skivan med bilder från Niagarafallen, tyvärr fattas det några rutor.

Mina barnbarn har uppskattat att få titta i apparaten trots att de är vana vid TV.
 Så visst var det en underbar julklapp att få den gången på 50-talet i Masthugget.


 Dockan

Det var ca åtta veckor före jul, jag hade precis fyllt åtta år, min lillasyster var fyra år.
Jag fick stanna uppe längre på kvällen.
Mamma satt och stickade dockkläder,
mönstret var vitt och svart, dockan som skulle ha kläderna satt bredvid henne.
Jag frågade mamma och jag fick leka med dockan,
det fick jag men jag fick lova att vara rädd om dockan, 
det var nämligen min syster som skulle få den i julklapp.

Jag längtade till kvällarna när jag skulle få lov att leka med dockan,
hon hade dom vackraste bruna ögon i hela världen, hon var underbar,
dessutom hade hon inga blundögon.
Jag var så förälskad i henne.


Foto: Ann-Christin Larzon
Min älskade docka Eva

Strax före jul var kläderna klara, och dockan skulle packas ner,
jag pussade henne ömt farväl och sa till mamma,
- tänk vad Agneta kan vara lycklig som får en sådan fin docka.

På julafton öppnade vi våra paket, det var böcker,
det var strumpor och livstycken.
Slutligen öppnade min lillasyster ett paket och skrek högt av glädje,
hon hade fått en docka med en nappflaska till och dockan kunde "kissa",
mamma hade på något otroligt sätt hunnit att sticka kläder till denna dockan också.
Jag förstod ingenting,
så las ett paket framför mig, jag öppnade paketet,
sedan satt jag helt förstummad, för i paketet låg "DOCKAN", jag stammade fram ett:
”men, men”...mamma la fingern över munnen och sa sedan:
”du älskar denna dockan så mycket, nu är hon din!”
Jag flög upp och kramade mamma hårt, sedan grät jag av glädje.
Tänk hon var min, jag kallade henne för Eva.
Idag sitter dockan framför mig när jag skriver och tittar med vänliga bruna ögon på mig.
Hon har fortfarande på sig de kläder mamma en gång stickade åt henne,
och hon påminner mig om att människan är god!

Jul i Masthugget

Till första advent fick vi alltid en kalender,
ett år var det glitter på kalendern, den var vacker.
Månaden gick fort när man skulle öppna en lucka varje dag.
Ibland fuskade jag och höll upp kalendern mot lampan, då kunde jag se vad det fanns i luckan.

Ett år fick min syster och jag fick en modell av Örgryte gamla kyrka i vårt barnkammarfönster,
när det började mörkna tände pappa en liten lampa i kyrkan,
den kvällen låg vi länge och bara njöt av ljuset som strålade ur dess fönster.


Foto:Ann-Christin Larzon


På slutet av fyrtiotalet och början av 50-talet infördes flera nya seder,
både adventsljusstakar, änglaspel och adventsstjärnor.
Några grannar på Vattugatan satte upp dessa orange pappstjärnorna, de lyste så vackert,
jag tjatade på mamma och pappa att vi skulle ha en sådan,
men nej, mamma tyckte inte att det så så bra ut med en röd lampa i fönstret,
det påminde om "glädjekvarter" sa hon.
Det förstod jag inte alls, i så fall hörde väl glädjen till julen?

Men en adventsljusstake inköptes, den lyste vackert i fönstret.

* I början av femtiotalet köpte mamma och pappa även ett "Änglaspel".
När man tände första och andra ljuset klingade det vackert,
men vid tredje började pappa skruva besvärat på sig och vid fjärde advent,
for de små änglarna i en yster dans runt, runt, då tog det inte lång stund innan pappa blåste ut ljusen.

Några dagar före julafton skulle granen inhandlas,
vi köpte alltid vår nere vid "Kleva" som låg mot Bangatan.
Det var ett väldigt dividerande innan rätt gran kunde bäras hem,
traditionen bjöd att den skulle kläs tidigast kvällen före julafton,
vi hade tillverkat hjärtan som omsorgsfullt flätats, samt korgar, vi prydde granen med kulor,
glitter och norska och svenska flaggor samt våra hjärtan och korgar,
den blev helt fantastisk att skåda och när pappa tände belysningen satt vi med tindrande ögon och njöt.

Så kom äntligen julaftonsmorgonen med julmat och julmusik,

vi fick en liten paket på morgonen och det var nästan alltid en bok.
På kvällen när tomten varit på besök och vi öppnat våra paket,
fanns det alltid några paket från Norge,
senare satt vi och lekte med julklapparna.
Ett år fick min syster ett litet dockkök som eldades med metatabletter, det doftade sötaktigt.
Julen var underbar, men ändå fanns alltid en längtan efter våren och sommaren och resan till Norge.


 

"Radiokaka"

Recept från min syster Agneta femtiotalet som 
hon skrev det när hon var liten

  

Här är ett mer utförligt recept på Radiokakan

Nostalgisk Radiokaka från 50-talet

Ingredienser

Gör så här

 

Familjekväll 

Idag har jag spelat kinaschack med ett gammalt spel från föräldrahemmet.
Mina barnbarn blev väldigt roade av det och lärde sig snabbt reglerna.
Jag satt och mindes 50-talets lördagskvällar (före TV:ns inträde) med
familjen samlade runt spelet, min syster och jag hade handlat rullkola
nere i gottaffären på Fjällgatan. Ibland gjorde mamma varma "pariser-
smörgåsar" i ugnen. Det var franskbröd med köttfärs blandat med kapris
och hackad rödbeta. Min familj lyssnade på radion och spelade.
Och visst var det trevligt utan TV också.


Vårt gamla Kinaschackspel

Mors och Fars Dag

 

Denna teckning utförd med vattenfärger,
gjorde jag till mors dag 1956
Vad stolt jag blev när mamma sa, "jag tycker att du skall
bli konstnär." Jag var 12 år och plötsligt låg hela världen
öppen för mig. Jag fick gå på målarskolor och tecknings-
kurser för att utbilda mig och för detta är jag väldigt tack-
sam till mina föräldrar

Bild-Journalen

Visst var det en ljuvlig känsla att få gå iväg och köpa Bild-Journalen!

Minns ni den påsken när man öppnade Bild-Journalen och skivan med
Siv Malmkvist och Lasse Lönndahl låg inuti. Anders Burmans trio spelade.
Man skulle klistra upp den på en kartong, jag hade endast baksidan på
mitt ritblock, det blev en lite konstig form på den, men vad gjorde väl
det, när den snurrade på skivtallriken sjöng Sivan och Lasse...
Skivan börjar med att Lasse säger "Hej Siv", hon svarar "Hej Lasse"
"Hej alla glada Bild-Journals-läsare, nej förlåt.. lyssnare menar vi!"

"Hej alla ännu gladare Bild-Journalslyssnare.."

Jag har  kvar den ännu och den går att spela, även om den är lite hackig!
Dom sjöng bland annat: "Flickor bak i bilen."
Och "Jag vill ha mera, oh ge mig flera"


EP-skivor

På 50-talet köpte vi EP-Skivor, pengarna räckte väl antagligen
enbart till dessa, men vad glad man var när man kunde köpa sig
en skiva. jag har kvar en hel hög med dessa gamla skivor och det
var inte enbart Elvis man köpte. Jag har Tennessee Ernie Fords
"Sixteen Tons" som kom 1956. Bill Haleys "Rock around the clock"
och Chris Barber "Petit Fleur" Benny Goodman, Eddie Calvert som
kallades "mannen med den gyllene trumpeten" och Doris Day.
Ett tag var jag med i Gala-Klubben som sände ut en EP-skiva i
månaden. Det var inte alltid jag gillade skivorna dom sände, till slut
tröttnade jag och insåg att det var bättre att köpa den skiva jag ville ha

Här är några av mina gamla EP-skivor, när jag spelar en sådan skiva
förflyttas jag snabbt tillbaka till -50 och 60-talet.


 

Sybordet




Strumpstopp
          
Sysaker                                                                                                                                                                         




Jag har ärvt ett sybord efter mina föräldrar, det stod i mitt föräldrahem
och fanns där redan när jag var 5 år. Mina föräldrar köpte det hos Erik
Tibergs möbler. Det stod uppställt i vårt vardagsrum, vi hade ett rum och
kök och en liten kammare. På sybordet stod fastighetens enda telefon,
den var tillverkad som alla telefoner på den tiden, av svart bakelit.




1933 kom BC330 som standardapparat för AT-systemet.  Den var gjord i bakelit
till skillnad från tidigare apparater. I sybordet fanns det sådant som brukade
finnas i ett sybord, knappar, knappnålar, synålar, säkerhetsnålar, hyskor
 och hakar. En strumpstopp (en del sa stoppsvamp), stoppgarn, märkgarn,
 tryckknappar, virknålar och resårband. De flesta av sakerna var köpta hos
"LÖRAS" sybehörsaffär på Fjällgatan. En del på "34:ans Kortvaror" som också
 låg på Fjällgatan.  Stoppgarnet var köpt på "KONSUM" och kostade 1.10
Idag letade jag efter en sak i sybordet och hittade då några gamla strumpe-
 bandshållare, sådana som satt i våra livstycken, med vilka man satte fast sina
yllestrumpor, då gällde det att hålla tungan rätt i mun. Det hände att den runda
lilla grejen på hållaren gick sönder, då tog man en ettöring och la in istället.
 Jag kom också att tänka på de skära underbyxorna som vi hade, ibland brast
resårbandet och ena byxbenet åkte ner, då sprang jag längs trottoaren, sam-
 tidigt som jag försökte hålla upp byxbenet. Hemma tog mamma en säkerhetsnål
och satte satte fast ett nytt resårband, sedan fick man lirka in det i byxbenet.
Det var inte tal om att slänga något! Allt lappades och lagades. Ja så var det då,
 på 40- och 50-talet i Gamla Masthugget. Jag stängde långsamt igen sybordet och
återvände tillbaka till 2004 igen.
 
  © Ann-Christin Larzon, januari 2004

 
Gouache: Ann-Christin Larzon

I det blåvita kruset lär det ha varit ingefära. Jag har tre sådana. Skulle vara trevligt att veta om
det finns någon som vet något om dem.

I vårt hem prenumererades det på GP och tidningen Folket i Bild,
Ibland tog mamma en prenumeration på Ica-Kuriren och Året Runt.
Jag minns att prenumerationsavgiften hämtades av en man som fick
betalningen och lämnade ett litet kvitto på att GP var betald.


Av grannar och vänner fick vi ibland låna veckotidningar som ex. Allers.
Här är exempel från 50-talet


Tidningen Allers innehöll en rörande roman om en liten
flyktingflicka, nästan alla läste den. Vi som inte hade
tidningen fick oss berättat vad som hände, ibland hade
man turen att få låna en tidning och läsa och medan
tårarna strömmade läste man hennes om hennes
gripande berättelse



 
Allers från 1927 då mamma var 7 år

 

De gamla biograferna vid Stigbergstorget

Visst hade vi hade underbara biografer förr.
För oss som bodde i gamla masthugget hette biograferna Kaparen och Fyren.
Det byggs inga sådana påkostade biografer längre, nu sitter man i små trånga
rum och käkar  popcorn, dricker cola och äter godis.  Jag tror heller inte att
barnen blåser i sina biobiljetter, men låt oss hoppas att de har lika kul som vi hade.
Eftersom vi inte hade TV kanske det var extra spännande för oss.

1953 kostade det 75 öre att gå på matiné. Jag fick en krona, det räckte till biljetten
och det  blev det 25 öre över, för den  köpte jag oftast en tablettask, violtabletter
eller salta tabletter, men  ibland gick min kompis Gia och jag ner till Triumfglass
som låg på den lilla gatan bakom Kaparen. Vi hade bestämt att vi skulle köpa en
glass efter föreställningen, men ändrade oss alltid i sista minuten och sprang med
världens 'parra' och köpte den. Man fick tre kulor en rosa en grön och en vit för
25 öre. Vi åt och åt, och när man svalde den kalla glassen för fort,sprängde det i
huvudet! Vi hann ändå aldrig äta upp,utan fick kasta det sista. Vi ville ju inte missa
reklamen.Eller 'förspelet' som det hette då! Jag minns "Hälsan för halsen Bronzol."
Före varje reklamavsnitt kom det en söt nummerflicka, hon neg djupt och i handen
höll hon en glittrig siffra.

Om inte filmen började fort nog, visslade killarna i salongen i sina biljetter.
Likaså om filmen gick av..det hände ibland.
Det blev ett väldigt liv, ibland tändes ljuset och vaktmästarn fick komma in
och säga till. Efter filmen gick vi sakta hemåt och lekte filmen. Ibland gick vi
upp till Gia och lekte filmen hos henne. Ja det var då i den ljuva barndomen
på 50-talet.

Kaparen  lades ner 1982
och Fyren 1984


Foto: Jan Hermansson - En av pelarna i biografen Fyren
(Lokalen används nu av Bengans skivaffär)

 När vi gick till Fyren eller Kaparen gick vi alltid denna vägen
(till vänster på bilden) från Bangatan upp mellan husen,
förbi det ensliga huset till vänster på bilden, där sprang vi
ofta fort för vi hade hört att det var otäcka människor som bodde
där. Något som alldeles säkert inte var sant! Utan bara rykten.
Huset längst till vänster måste ha varit utsatt för en brand,
någon som minns?


Masthuggsdikt    

På den tiden var sommaren alltid varm
den var dessutom oändlig
när det regnade
kom det en regnskur
sedan kom solen åter
det luktade våt asfalt
man fick plöja sin väg genom grannarnas
utburna krukväxter
som stod där med nyduschade blad

På den tiden fanns det alltid mammor hemma
på fredagarna ljöd de taktfasta
slagen från mattpiskorna
i kapp med
nithammarnas slag
i hamnen

Uppgångarna doftade av
nybakade kanelbullar
och vid middagstid
spred sig doften av
dubbla strömmingsflundror
med potatismos
och lingonsylt
på torsdagarna doftade det
av ärtsoppa och plättar med
hemlagad sylt

På den tiden
badade man tills skinnet
var alldeles skrynkligt
på solvarma bryggor
fångade man förskräckta krabbor
som sedan släpptes
med sned gång försvann de
över bryggan
och plumsade i friheten

Man sprang på starka brunbrända ben
upp och nerför
backarna i Masthugget
man gick ärenden
och la håret på grannfruarna
passade barn och hundar
och fick ett begrepp om
vad det innebar att
tjäna sitt uppehälle
På den tiden var sommar alltid sommar
vinter alltid vinter
ja varje årstid var tydlig
det fanns inte minsta tvekan
vid ett visst datum kom vårkläderna ner
från vindsskrubben
vid ett visst datum åkte dom åter upp på vinden

På den tiden var allt inrutat
efter vissa mönster
det skapade en sorts trygghet
i tillvaron
som man nog behövde efter två världskrig

Detta var 40 och 50tal
det var den tiden
när sommaren var oändlig
och aldrig tycktes ta slut.

© Ann-Christin Möller Larzon

 
Vi Masthuggsbarn sprang och sprang ...
(bild okänd fotograf)
 Roger Nilsfelts hemsida

Mat i Masthugget
på 40 och 50-talet  

När vi var små i Masthugget, hade vi ofta likadan mat beroende på veckodag.
På måndagarna fick vi nästan alltid rester från söndagsmiddagen, kanske ut-
drygade med lite extra potatis. På torsdagarna serverades det ärtsoppa med
fläsk, till efterätt fick vi ibland plättar med sylt. En dag i veckan hade vi fisk, ofta
strömmingsflundra med potatismos eller pressad potatis och lingonsylt.
Jag är nästan säker på att alla familjer i Masthugget åt bräckkorv en dag i
veckan, ofta med stuvade makaroner. På senare tid satte mamma in falukorven
hel i ugnen, hon hade skårat den, satt ner äpplen i skårorna och fyllt dem med
senap, ovanpå strödde hon skorpsmulor och klickar med Milda.
Till denna ugnsbakade falukorv åt vi kokt potatis.
Det var alltid en soppdag, ängamat eller grönsakssoppa ibland med klimp.

Recept på klimp

2 dl mjölk
1 dl vetemjöl+ 2 dl mjölk
1 msk smör, ½ msk socker
1 knivsudd salt
1 ägg
6 mandlar

Skålla och hacka mandeln.
gör klar en avredning av mjölet och mjölken.
Koka upp resten av mjölken.
Häll i avredningen under omröring och låt koka 5 min.
Lyft av kastrullen. Vispa upp ägget och rör ner smöret,
sockret och saltet, ägget och mandeln. Låt klimpen
sjuda, tills den är tjock. Avsmaka.
Servera klimpen till buljong, tas mindre socker i!
Detta recept är från boken "Födan, hemmet, ekonomin"
skolköksbok från 50talet. Vi hade den när jag gick i
skolkök i Fjällskolan och Nordhemsskolan.


När lördagskvällen kom gjorde mamma ofta 'Parisare',
det var franskbröd med smör och en blandning av köttfärs
med hackad rödbeta och kapris. Man la en stor klick av
köttfärsblandningen på brödet och satte in det i ugnen.
Men jag undrar om man inte först stekte brödet med
köttfärsen neråt, en stund i stekpannan. Vi åt en sådan
'Parisare' och spelade kinachack samt lyssnade på radions
'Karusellen' med Lennart Hyland. På söndagar kunde maten
bestå av en god stek eller lever med god gräddsås till, 
eller kalops med rödbetor, sås och potatis.

Jag tror att basmaten för de flesta arbetarfamiljer i
Masthugget var, potatis, vitkål och morötter.
Tillbehör: lingon, mjölk,smör, bröd och ost.
Vi åt även mycket knäckebröd.
Som pålägg hade vi mest hushållsost ...
Någon gång rökt korv.
Brödet vi åt var hönökaka eller barkis, nån gång fick
vi köpa de frasiga goda rundstyckena.

När min norska mormor kom på besök, sa hon förundrat om
vårt svenska matbröd, - har ni bara kaffebröd i Sverige?

Jag tror att maten vi fick var näringsrik och nyttig!
MacDonalds fanns  inte, inte heller pizzerior, det närmaste
onyttig skräpmat man kunde komma var, 'Korvkiosken på
Fjällgatan', men jag kan inte minnas att jag någonsin handlade
där! Däremot köpte min kompis Gia ofta en halv special, ofta
fick jag smaka av henne. Det smakade väldigt gott!
Ja detta var lite om den mat vi åt, högt däruppe på vårt älskade
Masthuggsberg. Kommer du på nåt mer så var snäll och
meddela mig!


 Minnen från Gamla Masthugget

1954 en rapport från Fjällgatan nere på hörnet av Vattugatan
Vi sitter på sandlådan, min vän Gia och jag. Vi håller på och läser
fem-Böckerna av Enid Blyton. Just då levde vi i dessa böcker,
vi kände till varje hemlig gång och varje vrå som barnen gick i,
vi hörde varje ljud.... Vi hade köpt oss var sin gul anteckningsbok,
och satt och samtalade om bilar som åkte förbi.
Vilka såg mystiska ut? Det gällde att anteckna bilnumret snabbt.
Det kunde ju vara en misstänkt livsfarlig brottsling ;-)
Tänk vad spännande livet var för två masthuggstjejer år 1954...
Det var så lite som behövdes, den gången för så länge sedan.
Jag ler åt minnet nu 50 år senare.
Nu sitter jag aldrig mer på någon sandlåda och antecknar bilars
registreringsnummer. Tänk jag saknar allt den tiden, det var en
roligt tid, allt var så spännande, och dramatiskt och ändå så enkelt!
Hela livet låg lockande framför oss och Gamla Masthugget var
fortfarande helt orört.

 
 Fjällgatan 1921 Till vänster Hyddan där Diakonissan fanns,
på 50-talet kunde man springa in till henne och bli omplåstrad om man ramlade i backarna.
Det var en speciell doft därinne, det doftade jod.
Söndagsskolan fanns därinne också, men jag gick uppe i Betel hos baptisterna.


Paradisgatan/Fjällgatan 1935

 

50-talet i Masthugget

-mamma sa jag
kan jag få tio öre av dig
-vad skall du med pengen till sa mamma
-jag vill så gärna köpa mig en
självlysande fantomenring svarade jag
och tänk jag fick min peng

Glad i hågen skuttade jag nedför stentrapporna
och ut på gården
där min lekkamrat Gia hoppade rep
när jag berättat om min peng för henne
och vad jag skulle ha den till
sprang hon genast upp till sin mamma
och efter en stund kom hon ut med tio öre i handen.

Så gick vi nerför Vattugatan
mot gottaffären på Fjällgatan
två flickor på tio år,
den ena med ljust hår och fräknar
den andra med brunt hår,
vi handlade våra fantomenringar

Sedan gällde det att hitta ett riktigt mörkt ställe,
källaren var perfekt
och tänk dom lyste
vi stod där i mörkret med varsin lysande fantomenring
på fingern det var lyckan!

Att permanenta håret ...

När jag skulle börja första klass i Fjällskolan 1950 tyckte mamma att jag
skulle bli riktigt fin i håret, hon beställde en tid uppe på Kompassgatans
damfrisering, på Kompassgatan 12. salongen låg en trappa upp vid gott-
affären. Först blev jag klippt och sedan sattes det hårda små metallspolar
i håret, håret dränktes in med en kemikalie som sved i hårbotten och mina
ögon tårades, men jag vågade inte säga något (jag var bara 6 år)
Sedan skulle jag sitta i en hårtork, efter en stund brände det som eld i hår-
botten, men jag vågade fortfarande inte säga ett pip.

Jag hörde hur damen pratade (skvallrade) med den kvinnan hon klippte.
Jag led hemska kval, hade nog aldrig upplevt en sådan smärta förr,
jo det liknade smärtan jag haft som tvååring när jag hade öroninflammation.
 Jag trodde jag skulle dö och efter en stund hörde jag ljuv musik som av en
änglakör ... Då blev jag lugn, så lugn att jag dåsade bort en stund, medan jag
lyssnade på den vackra sången.

Till slut var pinan över, alla spolarna skulle bort, damen borstade mitt hår,
men det var inte lätt, det var segt som tuggummi.
Hon såg bekymrad ut och jag tittade skräckslagen på mitt hår...var detta jag?
När jag kom hem tittade mamma på mig ännu mer förskräckt och granskade
min hårbotten, hela hårbotten var sårig. Jag vet att hon klagade, men vet inte
om hon fick pengarna tillbaka, det borde hon fått. Det var inte roligt att gå till
skolan som en ljus hottentott, men så småningom läkte hårbotten och håret
blev mer normalt. Jag kan nämna att jag inte gillar permanent efter det!


foto: Astrid Möller
Acki augusti 1950 med misslyckad permanent


Foto: Astrid Möller
Första skoldagen augusti 1950 Ingrid och jag i Stenröset (jag till vänster)
 


Midsommar
Idag firar vi midsommar med dans kring stången, lekar, god mat etc
Men hur firade vi det på -40 och 50-talet?

Jag har svaga minnen av år 1946, vi hyrde i Askim och dansade runt
midsommarstången, mamma var lekledare för oss små barn, jag
minns att det var mycket roligt. Men jag kan inte minnas att vi hade
midsommarstång i Masthugget eller att vi firade det där.
Jag har nu kommit på att vi var i Norge på sommaren och där finns
inga midsommarstänger.



Askim midsommar sommaren 1946


 
1946 Askim - Jag står med ljust hår till vänster - Mamma leder lekarna
 

 

Gamla Masthugget,
en svunnen epok

Foto: Christer Andersson  
Läs gärna om "Vattentornets" hemlighet:

http://www.jhson.se/masthugget/vattentornet/index.html

Det är morgon. Papporna har för länge sedan skyndat till sina arbeten,
nu skall alla  skolbarn strax iväg till skolan. Vi har suttit vid köksborden,
vid vaxdukens blänk och ätit vår frukost, nu halvspringer vi, några till
Fjällskolan och andra till Oscar Fredriksskolan.

Det ringer in och nu börjar lektionerna och läxförhören. Vid geografi-
läxans förhör minns plötsligt en ljushårig, blåögd flicka med fräknar,
att hennes pappa lärt henne en ramsa:  "Vi ska Äta Ni ska Laga"  och
hon säger snabbt: "Viskan Ätran Nissan Lagan" och sjunker därefter
lättad ner på stolen. Ibland rabblar vi psalmverser vilka för oss är näst
intill obegripliga: "för oss dödde, led och blödde, som ett
menlöst offerlamm”.

 Vidare frågor som: ”vad är åtta gånger nio”.
Lärdomen sjunker långsamt in i våra medvetanden.
Vid välskrivningen hörs stålpennors raspande som med jämna mellan-
rum doppas i bläckhornen. Alla försöker att skriva vackert och använder
läskpapper efter varje rad. Sedan bamba, raster, lekar och slutligen hem
igen ...  Öppna fönster .. tanters tjatter.  Mellanmål och återigen ut för
lekar på gården, där man hör ramsor som: "Vi komma ifrån Riara, Riara,
Riara”. Se där kommer en grupp Solgårdskillar springande med påkarna
högt i skyn, Stridsropet  ”ia ia ia öh öh öh” ekar mellan husen och väcker
killarna i vårt kvarter som snabbt går till motattack.

 
foto:  Christer Andersson

Så hörs ekot av de taktfasta piskslagen över gården, det är tant Lundblad
som piskar sina färgglada trasmattor. En grupp barn klänger på muren
upp mot grannhuset, Vattugatan 6,  där en ilsken dam bor. De vet att om
de väntar tillräckligt länge får de lön för mödan. Fönstret slås upp och den
arga lilla damen  tittar ut; Nu kommer det som alla väntat på .. ett ilsket skrik: 
"Gå genast ner från muren ungar, kläng inte på staketet”  Någon, i den lilla
skaran, kastar en sten mot huset och reaktionen kommer direkt: ”Släng inte
sten på mitt hus .. det kan gå sönder” Ett barn ropar tyket tillbaka:
”Bor du i ett glashus eller" Efter den dagen fick tanten heta ”Kärringa i glashuset”.

   
foto:  Christer Andersson

Så tröttnar alla barnen plötsligt, hoppar ner, och kastar sig in i nästa lek. För detta är ju vår
barndom och allt är en enda stor lek. Plötsligt ljuder "Hesa Fredriks" signal med ett klagande,
stigande och fallande ljud. Klockan är 3 och det är första måndagen i månaden. En rysning av
olust, flyglarmet påminner om kriget.
Över gården sprider sig matoset som ett tecken på att
de trötta papporna snart kommer hem från jobbet.
Strax sitter alla vid sina matbord, med
de blanka vaxdukarna och äter.
De flesta äter rester från söndagens middag.
En mamma säger:
" På lördag skall vi gå ner till Rehnströmska och bada",
medan hon brer ut tidningar över golvet,
tänder gasspisen och sätter på en stor balja vatten

Hennes unga dotter hjälper henne att baxa fram zinkbaljan.
Senare på kvällen är det skönt att
renskrubbad ta på sig den doftande rena pyjamasen.
Nu är det kväll i Masthugget, allt andas
lugn och harmoni.
Högst uppe på Vattugatan  drar en liten ljushårig och blåögd flicka ner en
mörkblå rullgardin.
Hon tittar, tvärs över gatan, upp mot  "Vattentornet" som ligger där som en
liten borg.
 
foto: Christer Andersson

Litet senare ligger alla i sina sängar och lyssnar till Vattugatans hjärtslag, vatten-
pumparna som jämt och rytmiskt förser oss med vattenförsörjningen.
Snart sover alla
djupt i vårt kära gamla Masthugget. 

Text: © 2003 Ann-Christin (Acki Möller) Larzon

  

Sommaren 1954
Reste min syster och jag till Jörlanda på sommarkoloni.
När vi kom fram blev vi tilldelade var sin säng och sedan fick vi klä om,
vi blev ombedda att komma ut för inspektion.

Vi var många barn från Masthugget som stod på en lång rad för att bli inspekterade av husmor.
De tittade i våra öron och på halsarna om vi behövde ett bad.
Men det som var det primära var att de skulle leta efter löss.
Två små söta systrar med lockigt hår, togs ut och leddes bort för avlusning.
Vi andra klarade oss.

Begravning
En morgon fann vi en död fågel, tysta stod vi och betraktade fågeln,
till slut kom vi överens om att ge fågeln en värdig begravning.
Vi grävde en lagom djup grop och la ner fågeln.
Jag minns ännu känslan av död och tomhet som spred sig i kroppen.
Någon kom på att vi skulle göra ett kors av två pinnar.
Sen sjöng vi en psalm som vi mindes från söndagsskolan.
Så var begravningen över, tysta gick vi sakta därifrån.

Midsommarafton
Förestånderskan klagade över att det försvann skedar från bordet ibland.
Men det hade också försvunnit småsaker från hennes rum när fönstret stod öppet.

En dag fick jag se en skata högt uppe i en tall, den hade ett bo där,
jag sa till några barn att jag skulle klättra upp och kolla i skatboet för där kunde det ligga skatter.
Så började jag klättringen i trädet.

När jag kommit en bra bit upp i trädet brast plötsligt en gren och jag for rakt ner i backen.
Jag svimmade och barnen sprang och hämtade hjälp.

När jag vaknade upp mådde jag illa och det värkte i huvet, undra på det!

Då sa förestånderskan - Eftersom du varit olydig och klättrat i träd fast ni inte får det, så får du inte vara uppe ikväll.
Du får gå och lägga dig med småbarnen!
Det blir ditt straff!

Hon brydde sig inte om att jag förmodligen fått en hjärnskakning.
När jag låg där med de små barnen, min syster låg bredvid (hon var fem år)
Så grät jag tyst och tänkte att här vill jag inte vara kvar!
Till slut så somnade jag ifrån smärtan.

Dagen efter sa en kompis till mig att hon inte ville vara kvar där heller, så vi kom överens om att försöka rymma.
Vi gick över ett staket och kom in i en skog, planlöst gick vi omkring, vi hade ju ingen aning om var vi skulle ta vägen.
Till slut blev vi hungriga och gick tillbaka till kolonin, ingen hade märkt att vi varit borta och det var nog tur för oss.

Solförmörkelse 30 juni

Den sommaren blev det en solförmörkelse,
alla barn fick en sotad glasbit och stränga order om att bara titta upp mot solen genom glasbiten annars kunde vi bli blinda!
Solen sken och fåglarna kvittrade,
så började det skymma och det blev svalt och det blev mörkt, fågelsången tystnade tvärt och
det verkade som om både djur och människor höll andan.
Ljuset var underligt för det var inte så mörkt som på natten.
Det kändes högtidligt på något sätt.
Plötsligt var allt över, solen sken och fåglarna började sjunga.
Jag kände att jag varit med om något jag aldrig skulle få uppleva mer.


Hittade detta foto ute på webben

Censur
När vi skrev brev till våra föräldrar skulle förstånderskan läsa våra brev innan de sändes iväg.
Om vi skrivit något olämpligt fick vi genast order om att skriva om brevet.
Vi fick inte skriva att vi längtade hem eller att maten var äcklig (det var den ibland.)




Minnen från 1955

Tidigt en vårmorgon i maj gick jag ut genom porten på Vattugatan 4.
På natten hade det fallit ett stilla vårregn och doften som slog emot
mig var den där fantastiska blandningen av värme och våt asfalt.
Det kan endast den minnas som har bott i Masthugget. Jag tror att
det var saltet från havet, det stolta höga bergets värme, grönskan
från Slottskogen och asfalten som skapade denna speciella doft.
Jag var 12 år och på väg ner till Bondessons speceriaffär på hörnet
av Fjällgatan/Bäckegatan.


foto: Christer Andersson

Det var lördag, men just denna dagen var vi lediga från skolan utan att det
var en helgdag. Annars gick vi i skolan på lördagar. Det var egentligen den
roligaste dagen i veckan. Då hade vi nämligen klassens roliga timma.
Jag gick nedför Vattugatan förbi den lilla speceriaffären 'Anna Eek' och
vidare in på Fjällgatan.

 


foto: Christer Andersson


Där passerade jag '36:ans kortvaror' och 'våran gottaffär' tills jag slutligen
kom fram till Bondessons. Där gick jag nerför den lilla trappan och kom in i
affären. Jag skulle köpa en flaska mjölk och en hönökaka samt en bit ost.
Osten var roligast att köpa, man gick då bort till ostavdelningen som låg
längst bort till höger i affären.


foto: Christer Andersson


Herr Bondesson öppnade en glaslucka och hyvlade upp en ostskiva som han elegant räckte
fram i det han sa: ”Var så god att smaka ... undrar om denna är god”?
Någon enstaka gång sade mamma att jag kunde få köpa en ost som det var litet smak på,
men den fick inte vara för dyr! Oftast skulle det vara hushållsost, och då kunde man
ju inte smaka, men just denna dagen skulle jag få vara provsmakare och köpa en egen ost.
Jag valde bland flera ostar innan jag slutligen bestämde mig för en god ost.

Redan innan jag gick in i affären visste jag vad jag skulle ha för 'pengen' jag hade fått av
mamma, en påse av det 'goa tomtebruset' jag kunde redan känna den underbara brus-
smaken mot tungan, när det vita pulvret förvandlades i munnen till en härligt rosa röra.
Herr Bondesson tackade artigt för att jag hade handlat just av honom, jag tittade fascinerat
på blyertspennan satt bakom ett av hans stora öron. Så lyfte jag försiktigt ner mjölkflaskan
i den medhavda väskan, lade ner hönökakan och osten, bruspulvret lade jag i fickan, neg djupt
och gick uppför trappan. När jag kom ut i den härliga friska vårluften stod jag en stund innan
jag bestämde mig för att gå vägen hem uppför 'Stenröset'. 

35:ans buss stod vid Bäckegatans busshållplats och gick igång med en djup suck.
När jag satt på 'berget i stenröset' öppnade jag försiktig bruspulvret, njutningsfullt stack
jag ner tungan i påsen och smakade, mmm .. vilken go' känsla. Jag tänkte att jag måste
spara något till min lillasyster, men plötsligt fanns det endast litet kvar i påsen. Innan jag hann
blinka var allt slut. Jag hade lite dåligt samvete när jag gick hemåt. När jag sneddade över
gatan hörde jag hur pumparna var igång uppe i vårt ’vattentorn’, det ljudet hördes extra
starkt på kvällen när jag skulle sova. Vårt fönster vette ut mot byggnaden. På kvällen hällde
mamma upp litet vatten socker och kakao i två muggar, min syster och jag satt och rörde ut
pulvret, mamma tände gasspisen och vämde mjölk, men innan hon kom med den varma
mjölken hade vi hunnit sätta i oss hälften av den goda röran. Till kakaon smakade hönökakan
och osten ljuvligt. 

Vi lekte ofta ostaffär och turades om att provsmaka av osten. Vi hyvlade en skiva och räckte
över den och helt plötsligt var vi 'Herr Bondesson', med blyertspenna bakom ena örat.
Ibland hann vi hyvla ner en stor bit av osten innan mamma kom och räddade det som var kvar.
När jag gick till sängs denna kväll tog jag familjens lilla transistorradio, sökte efter Radio
Luxemburg och slutligen hade jag fått in den knastriga stationen ... ”This is radio Luxemburg”,
vilken lycka! Sedan placerade jag radion under kudden och det var det bara att njuta av alla de
'goa låtarna'. På morgonen när jag vaknade av bruset från radion blev jag förskräckt, tills jag
insåg att jag somnat ifrån den. Detta hände 1955, på Vattugatan 4 i gamla Masthugget,
och hela livet låg framför mig!

Text: ©2003  Ann-Christin 'Acki Möller' Larzon
Foto: ©2003  Christer Anderson
 

 

Syslöjd


Det fanns en sak som jag inte tyckte om i skolan och det var syslöjd. I Fjällskolan hade
jag fröken Netzler, hon var en liten vithårig dam och vi tyckte att hon var 100 år.
Hon luktade så illa om händerna och med jämna mellanrum satt hon vid sin kateder
böjd över en låda. En dag när fröken gick ut, tog en av oss mod till sig och gick fram
och drog ut lådan, där låg frk Netzlers hemliga passion...Rockfordost! Det var därifrån
doften kom.

I Oscar hade jag fröken Hilderbrandt, hon ansåg att jag var ett hopplöst fall. Jag fick ett
gult och vitrandigt tyg som jag skulle sy en kjol av, jag slet men kunde inte få till det.
I smyg smusslade jag ned tyget i handarbetspåsen och tog hem det för att visa det för
mamma. Mamma kunde inte heller få det att bli bra och kontaktade en väninna som var
expert, Inez Amilon (som bodde på Eldaregatan tillsammans med sin man Sune som var
arbetskamrat med pappa.) Hon sa utan att tveka att tyget var snett och att det inte gick
att sy en kjol av det.

Nästa gång vi hade handarbete gick mamma ner till skolan och pratade med fröken.
Hon sa - hur skall Acki kunna sy en kjol av detta sneda tyget? Då svarade fröken Hilderbrandt
- Acki är så dålig i handarbete, så jag tyckte inte det var någon idé att ge henne något bättre.
Mamma svarade - Inte blir hon bättre att få ett hopplöst tyg! Jag fick ett nytt tyg och mamma
hjälpte mig att sy en kjol som blev riktigt snygg. Men än i dag, avskyr jag handarbete.

Men tillsammans med min mormor satt jag en sommar och broderade en duk i korsstygn. 

Mormor och jag besökte en liten handarbetsaffär på Andra Långgatan, vi stod länge och
valde Mönstret var uppritat i blått på duken, så det var bara att fylla i med broderigarn,
garnet låg i en påse s.k. garndockor. När vi kom hem började vi genast att brodera, när vi
senare den sommaren åkte "hem" till Norge fortsatte vi våra stunder med broderierna
detta var en social grej, det var mormor och jag som satt tillsammans och hade det trevligt.
Jag undrar om inte skolan skulle kunnat skapat en sådan gemenskapsstund, då hade
nog min inställning till handarbete helt förändrats.

När höstterminen började sydde jag en rutig handarbetspåse och broderade mina initialer i
korsstygn på, i påsen ligger numera stenkulor som ett minne från 50-talet.

 
Foto: Ann-Christin Larzon

Skolresor

Att få åka iväg på skolresa var alltid en upplevelse, de första åren blev det utflykt till Varberg,
besök på Monarks cykelfabrik, där vi såg hur man tillverkade cyklar. Efteråt blev vi bjudna på
saft och marie-kex. Vi var även en tur till Varbergs fästning, det som gjorde starkast intryck var
väl Bockstensmannen. Ett år var vi i Trollhättan, man skulle alltid köpa en liten souvenir med hem.
Av någon outgrundlig anledning köpte jag ett litet grönt askfat med en bild av vattenfallen,
mina förvånade föräldrar fick den som gåva (dom var inga rökare) vi stannade även till i Kungälv
där vi köpte kexbräck. I sjunde klass blev det en resa till Dals-Långed där vi var under tre dagar
och åkte skidor, det var en härlig resa med massor av snö, skidåkning, grillande vid öppen brasa
och lekar på kvällarna. I åttan åkte vi till Köpenhamn under tre dagar också den resan blev oför-
glömlig. Våra lärare var fantastiska att ta hand om så många barn och göra resorna så trevliga.

Här en bild från Dals-Långed

Foto: Kerstin Malmström
Acki till vänster, Maggan och Kristina bredvid

 

Sommar
Många av oss Masthuggsungar har säkert minnen från hur vi åkte på badresor till Askim
eller hur vi åkte på koloni på Jörlanda eller Hällefors i Värmland.
Där var min syster och jag.  (jag berättar om detta på ett annat ställe på denna sidan)

Men mina föräldrar såg alltid till att hyra en stuga en vecka på pappas semester.
Två somrar hyrde vi på Styrsö, och två somrar på Hönö. Sedan sattes vi på tåget för att
åka till våra morföräldrar i Norge.
Jag började att arbeta på Elof Hansson våren 1959.
Den sommaren hade mina föräldrar hyrt en liten stuga ute på Hönö,
den var inte större än en kolonistuga.
Över dörren stod det att läsa "HOLIHOX".
Men vi var vana vid trånga utrymmen, så det var en lyx att bo så nära de salta baden.
Här är ett foto från den lilla trivsamma stugan.
Pappa står i dörren och läser GP, min syster Agneta står med sin cykel utanför.
Och mamma och jag hänger i fönstret.




Foto: John Schau



Tvätt

Foto: Jan Hermansson - Bakom det lilla fönstret fanns förr vår tvättstuga    


Vi som bodde på Vattugatan 4, hade vår tvättstuga nere i källaren till höger om porten.
Bykgrytan var av koppar och man eldade under den. Det fanns två stora kar som man
sköljde tvätten i. Vattnet var iskallt vid sköljningarna. Mammas händer var röda efteråt.
Trasmattorna lades upp på en träbänk, så spolade man vatten över dem, en stor klick
grönsåpa slängdes på och så fram med skurborsten. Sen spolade man rent dem .
De blev väldigt tunga, så de låg länge på bänken för att rinna av.

Det var ett jättearbete med tvätten. Det värsta var att när allt var klart skulle tvätten
bäras upp på torkvinden.
Vinden låg på fjärde våningen.
Där fanns stållinor spända mellan trästolpar.
Mamma och jag bar upp allt i en stor zinkbalja.
När vi hade hängt upp tvätten
kändes det i rygg och armar!
Vi hade ingen centrifug, så den våta tvätten var mycket tung.

Nästa dag skulle lakanen dras och vikas på ett speciellt sätt som krävde att man var två.
Vi hade hyrt tid i mangelrummet som låg i första huset till höger i början på
Storebackegatan, vid en cykelverkstad. Nisses frisör låg snett emot. I mangelrummet
fanns en stor gammal stenmangel.
Jag hade en väldig respekt för mangeln, en kille
hade nämligen varit med sin mamma där och fastnat med sin arm.
Armen hade blivit illa tilltygad.

När vi bar hem all den nymanglade tvätten kändes det gott.
Lakanen höll sig nog fräschare
när de var så hårdmanglade.
På 50talet, minns inte om det var l955 eller -56,
öppnades en tvättinrättning nere på Skepparegatan,
den hälsades med glädje av alla arbetarfamiljerna.
Nu blev det betydligt enklare att tvätta.

 
Tvättinrättningen på Skepparegatan 7
Okänd fotograf

 Sägner från Slottskogen

1952 eller -53 var jag på promenad i Slottskogen med en kompis (Ros-Marie)
och hennes pappa (Hjalmar Rydberg) Vi gick nerför "Vitalia" och Hjalmar
berättade att i slutet av backen växte ett krokigt träd, bakom trädet fanns
ett berg med en liten öppning, med en osynlig dörr, inne i berget bodde en
häxa och om man sakta gick tio varv runt trädet skulle hon komma ut och då
kunde man få önska sig något. Vi var nio eller tio år och tyckte det var spännande,
men jag kände mig lite rädd när jag inledde det tionde varvet. Till vår besvikelse
(och lättnad) hände ingenting! Hjalmar sa då att häxan var nog inte hemma!
Hjalmar Rydberg var född i Masthugget och hade säkert upplevt denna historia
själv som barn, jag tror att liksom lekarna så ändrades historierna från gård till gård.


Bild: Jan Hermansson, 2002

Kläder och annat från 50-talet

Vi tjejer läste Bild-Journalen varje vecka, där fick vi tips hur vi skulle
klä oss och sminka oss, vi var ju de första tonåringarna som fick ett
eget modé. Håret tuperades upp med en kam, sedan borstade man
försiktigt ner det till en snygg frisyr, hårsprayen var ett absolut måste...
Vi sminkade oss, det var eyliner och mascara, bruncreme och läppstift
som skulle vara ljusrosa, ibland tog man zinkpasta i det.
Kläderna var viktiga, en sommar sydde mamma en bomullsklänning
med skorstenskrage, den var blommig och under den hade jag en
stärkt underkjol.


Foto: John Schouw
Här är min nya sommarklänning

Klackarna var höga och skorna var fruktansvärt obekväma.
Resårband i midjan, med guldmetallspänne som knäpptes ihop.
Nylonstrumporna hölls uppe med hjälp av en liten höfthållare,
man kände sig som en prinsessa när man gick iväg till trådbussen
för att åka till Jazzen på Liseberg för att dansa.
På kvällen när man åkte hem, fick man ta av sig skorna och gå
barfota från bussen, så värkte fötterna.
Duffeln med träknappar och en lite pälskant kom på 50-talet och det var inte enbart siskor
som hade den. jeansen var så trånga att man låg ner för
att komma i dem.

 
Här är en typisk interiör från 1958

 Jag är 15 år och klänningen hette kroppsstrumpa,
underligt namn. Den kunde man bara ha om man var smal
och det var de flesta av oss Masthuggstjejer.

Födelsedag

Förr och nu
Jag har minnen från födelsedagar i barndomen, ofta var man vaken och
 låg och lyssnade till hur föräldrarna gjorde ordning brickan, när dörren
 slogs upp gällde det att låtsas sova. Min syster och jag har födelsedagar
 med en dags mellanrum, då tyckte våra kära föräldrar att det var praktiskt
 att fira oss på dagen emellan oss. Så på brickan fanns det två muggar
 kakao och smörgåsar, samt presenter till oss båda två.
Kalaset hade vi också tillsammans, då fanns det tårta, fyllda kex, hembakade
 bullar och sockerdricka. Lekarna vi lekte var "gömma nyckeln", där en gick
 ut ur rummet och sedan fick man fråga - fågel, fisk eller mitt emellan?
 När man kom nära nyckeln skrek alla - det bränns, det bränns! Vi lekte också
 alltid "snurra flaskan", vi satt i en ring och den flaskan pekade på efter
 snurrandet, fick utföra något. Hoppa på ett ben, dricka ett glas vatten etc.
 Att få en gottepåse ingick också i avslutningen av kalaset.



foto: Astrid Möller
Kalas på Vattugatan 4 1955, jag sitter framför fönstret och fyller 12 år


foto: Jan Hermansson

Här fyller jag 64 år och det är trevligt.
Numera gör jag mina små kalas åter till barnkalas,
tårta med gelehallon och raket, gottepåsar till barnbarnen etc
Varför inte göra något mysigt av dagen?       

 

 

Trådbussarna

För oss masthuggsbor var det mest apostlahästarna som gällde, men ibland åkte vi buss.
"våra" bussar hette 35-an och 36-an. De utgick bägge från Lilla Torget. 35-an gick till
August Kobbsgatans ändhållplats, 36-an gick till Jaegerdorfsplatsen. För oss som bodde
vid Vattugatan, var det så att vi kunde åka vilken som helst av dessa bussar.
Jag minns vilket liv det blev, när en av de vridbara bussledarna på taket, trillade ner!
Konduktören fick gå ut och med en lång käpp få tillbaka den!  Det blixtrade från ledning-
arna ibland.  Det alltid satt en konduktör och klippte biljetten när man gick på bussen.
För oss barn kostade det 15 öre, biljetten var gul. För vuxna kostade det  20 öre, och
biljetten var vit. Vid rusningstid ropade konduktören - Ja, så går vi längre fram i bussen
då ja! Han hade en läderväska med små runda metallfack för växelpengar. Det var väl mest
småpengar vi masthuggsbor betalade med. Sedlar var för rika människor från "finare"
stadsdelar. Men vår stadsdel var allt finast ändå!



Ransonering

När jag föddes var det ransonering,
jag har kvar några ransoneringskort från mina föräldrar


Den här lilla björnen stod på lekplatsen vid
lekplatsen i hörnet av Värmlandsgatan och Fjärde Långgatan.
 
           
Konstnär: Otto Thulin (1937)                                                                           Foto Christer Thornström

Numera står den mittemot tobaksaffären  ovanför Oscar Fredriksskolan utanför Fjällgatan 14
men av någon obegriplig anledning är den höga sockeln borta.

(Idag är björnen stulen)

Små minnen

Att tömma slaskhinken var en hel procedur förr i tiden.När mammorna hade tömt slaskhinken
i soptunnan, gick de med den till vattenkranen på gården och sköljde noga ur den, så torkades
den riktig torr och sedan klädde den, med en gammal tidning inuti, kanterna veks ner, så var
den klar att användas igen.De som bodde på andra och tredje våningen i vårt hus, hade en del
mat i en kasse, utanför sitt köksfönster, det blev som ett extra skafferi. Vi som bodde längre
ner hade källartrapporna. Ibland hängde en hel hare utanför fönstret och dinglade, ur magen
stack det fram enbärskvistar!

Varje vår och höst kom det  en knivslipare till oss på Vattugatan. Han kom dragande med sin vagn,
in på gården. Mammorna kom ut med knivar och saxar som skulle slipas. Han spottade på hjulet
och trampade igång det, gnistorna flög när han slipade knivarna. Han såg lite otäck ut!

På regelbundna besök kom också en äldre vithårig dam. Hon hade en gammal barnvagn med sig,
ur den tog hon upp en pall och en cittra, som var svart med blommor i vackra färger. Hon hade
en klar fin röst och sjöng gamla skillingtryck. Hon var från Norge ursprungligen. Vi kallade henne för
'Norskan'. När hon sjöng 'Barnatro' eller 'Lilla vackra Anna' rös jag av välbehag.


Okänd fotograf

Grannarna kastade  ner en slant invirad i papper  till henne,
vi barn sprang och hjälpte henne att plocka upp dem.
Gårdsmusikanterna är numera helt borta.
Mannen med fiollådan var en välkänd profil (ett orginal) i
vårt gamla Göteborg, ja uppe i vårt masthugget var han väl
aldrig, men i Slottskogen sprang han ibland, men mest såg
man honom i centrala Göteborg, han såg alltid ut att ha
väldigt bråttom.

         
foto: Ann-Christin M.Larzon

Denna skulptur av Hugo Simsson är jag mycket glad för,
Jag har fått den som gåva av av min vän Jan Hermansson
                                                                    

Kajkning

Är något som många killar sysslade med, kanske fanns
det någon djärv flicka också, vem vet! Här är några goa'
bilder från hamnen





Bild ur den nyutkomna boken "Göteborg under andra världskriget"
av Bengt Öhnander

Under denna rubrik kommer
jag snart att samla minnen om
godis jag minns från barndomen ...

Vi tuggade Toy bland mycket annat ;)



Här en härlig bild som jag fått från min masthuggsvän Gunnel Wiberg


Konstnär: Christine Göhlner 1987

Om gaspoletter

Vi hade en gasmätare som satt högt uppe på köksväggen,
 i den stoppade vi små gaspolletter för att hålla igång gasen
 till spisen.
När polletterna ibland tog slut sprang man till grannen och
 lånade en pollett. Här är en gammal annons från 1910


 

Ett sådant här köksskåp hade vi i vårt kök, vårt var vitmålat
Detta skåp stod i familjen Lagerströms kök (en granne)
 

Denna bild är också från min lekkamrats Britt-Marie Lagerströms
lägenhet, de hade två elefanter, vi hade endast en stor.
En sådan här vit porslinselefant tror jag att många familjer hade i
Masthugget, den köptes i Kompassgatans elaffär. På kvällarna
hördes egendomliga små knäppningar, det var pappa som kom
på var knäppningarna kom ifrån, det var elefantens glaserade yt-
skikt som krackelerade.


Foto: Ann-Christin Larzon
Snöbär eller smällbär
var väl något som alla masthuggsbarn smällde

 

 

Folket i Bild
Mina föräldrar prenumererade under hela min uppväxt på
tidningen "Folket i bild". Tidningen innehöll en del tecknade
serier som "Biffen och Bananen" samt "Pelle Svanslös." Det
fanns också en barnspalt. Man kunde bland annat sända in
sitt eget bidrag och få en bok.En dag (jag var åtta år) fick jag
en idé, jag skulle minsann skriva ihop en liten historia för att
få en bok.
Jag skrev ner olika små påhittade historier och gick in i
rummet och läste upp dem för mamma. Hon fastnade för
en av dem och den sände jag in till tidningen. Varje gång
tidningen kom ut med ett nytt nummer tittade jag, men nej
jag var inte publicerad.

Men så en dag fanns min lilla historia tryckt, oh vad stolt jag var!
Så här skrev jag: "När jag var liten och såg stjärnorna blinka,
trodde jag att det var Gud som släckte och tände sina lampor
för att skoja med oss". Jag fick boken "Nysgubben" har kvar
den ännu. Men stoltast var jag över att ha fått publicerat det
som jag hittade på alldeles själv!


När jag växte upp i Gamla Masthugget var det 40-tal och 50-tal, på den tiden
 fick nästan alla en uppfostran som gick ut på att man inte skulle "tro att man
 var något" då var det inte lätt att sticka ut ...

Jag har minnen från min skoltid från Oscar Fredriksskolan, jag var en ljushårig,
blåögd, fräknig flicka i runt tio elva år, som hade en brinnande längtan efter att
"skapa". Tillsammans med en kamrat gick jag till den lilla tobaksaffären på Fjäll-
gatan strax ovanför vår skola och köpte en gul anteckningsbok för 25 öre,
jag minns att det stod NOTES på boken. Det var inledningen till mitt "författar-
skap" min klasskamrat och jag satt på undanskymda platser och skrev med en
brinnande iver. Hemma skrev jag i smyg, små anteckningar, små korta poem.

Jag har kvar några sidor ur boken.
Med mina föräldrar besökte jag regelbundet
Dicksonska Folkbiblioteket, Stora Teatern, Stadsteatern och olika biografer där
vi såg filmer,
det var alltid ett förspel före filmen började,
ofta var det nyheter från hela världen, mannen som berättade talade fort och med en speciell
reporterröst, sedan följde nummerflickorna, de hade en glittrig siffra och neg,
så kom reklamfilmen, det var reklam för Marabou mjölkchoklad, Salvekvicks
plåster och Samarin, mycket underhållande reklam.

Jag hade också fått privilegiet att börja en barngrupp i en teaterskola som
leddes av den kände numera bortgångna konstnären Rune Andreasson,
jag gick också i målarskola för en konstnär som hette Göran Salmson,
samt i balettskola för Ellen Von Halling.
Jag minns ännu lyckan när jag fick köpa riktiga tåspetsskor,
de hänger just nu bredvid mig vid datorn.


Foto: Ann-Christin M. Larzon

Vi vandrade mycket ute i naturen, vid dessa tillfällen beskrev
 mamma naturen i lyriska ordalag.
Hon sa - Acki om jag kunnat måla detta vackra skulle jag gjort det!
 Försök att göra det du!
"Men tro inte att du är något"
 En vanlig uppfattning i vårt Masthugget och på den tiden, folk skulle veta sin plats!
En dag stod några klass-kamrater och jag på skolgården, de talade om vad de ville
 arbeta med, en ville bli sömmerska (som hennes mamma var)
 en ville arbeta på kontor, en ville gifta sig och få barn och
 vara hemmafru (på den tiden trodde vi att det var ett yrke)
 Då svämmade mina känslor över och jag utbrast - Jag vill bli
 konstnär, författare skådespelerska eller balettdansös!

Jag kommer aldrig att glömma mina klasskamraters råa
 skrattsalva ... De skrattade ända tills klockan ringde in och
 befriade mig från min skam. Jag lärde mig en läxa, att aldrig
 mer avslöja mina hemliga drömmar och förhoppningar.
 Jag skulle minsann inte tro att jag var något märkvärdigt
Därför och bara därför infriade jag själv mina drömmar och
 jag blev faktiskt konstnär, författare samt föredragshållare
 som ju i sig är ett slags skådespeleri,
men dansös kunde jag aldrig bli,  därtill hade jag för dåliga ben och fötter. 
Här ett utdrag
 ur en större målning av det som skulle bli mina vapen i livet,
 min pensel och min penna och numera min dator, skanner
 och skrivare.



"Min styrka" fragment av en målning Ann-Christin Larzon


 

För ett tag sedan köpte jag detta ex. av en
gammal Folket i Bild från julen 1943.
Det är verkligen hög klass på den. Novellerna är skrivna
av Moa Martinsson, Frans G Bengtsson, Marika Stiernstedt mfl.

Jag har inga minnen av just denna tidning beroende på att jag
var två månader när den kom ut. Men så här ser omslaget ut
tecknat av Rune Högfeldt.

 

Göteborgshumor
(från P.S. i GöteborgsPosten)


Från G-P aug. 2005

Handlaren liknar vår handlare  i Gamla Masthugget "Bondessons speceriaffär"
Tanten är misstänkt likt tant Maggi på gården Vattugatan 4




Järntorget


Järntorget var en plats som betydde mycket för oss "Gamla masthuggare",

där låg ett apotek, man gick ofta via Järntorget till Dicksonska Folkbiblioteket (bibban)
Till Rehnströmska Badanstalten, och ibland till biografen Rialto och senare Draken.
Man bytte från 35:an och 36:ans bussar till spårvagn, ibland gick man till Epa som låg
på Andra Långgatan, där var det spännande att se hur många varor som kunde samsas
under ett tak, detta var något nytt för oss masthuggsbor.

När det gäller Järntorgsbrunnen tar jag mig friheten att citera Per Dahlström:
Järntorgsbrunnen är uppbyggd av flera element. I mitten står en skål varur vatten
flödar oavbrutet. Tankarna går till det antika ymnighetshornet som aldrig sinade,
förklarar Per Dahlström. Skålen är prydd med stämplar från olika järnbruk i Sverige.

Skeppet som är placerat ovanför skålen omges av fem ormar. En symbol för de fem
världshaven, tror Per Dahlström, och för Göteborgs och Ostindiska kompaniet.
Runt omkring hornet sitter fem statyer på kvinnor. De representerar de fem världs-
delarna, Europa, Australien, Afrika, Amerika och Asien.

Vattnet som flödar ur skålen är en viktig del av skulpturen, hävdar Per Dahlström.
Vattnet kan i det här perspektivet ses som en symbol för den internationella frihandeln,
som når ut till alla världsdelarna och fördelar sig jämlikt.

Om Vattugatan 4


Foto: Christer Andersson  

23 kvarteret "Berghäll 7" i Stigberget
Masthuggs församling

1956: Ägare, Bostadsföreningen Östen 2. (Ture Larsson)
Vicevärd 1943-1961: Helge Möller

"Min plats på jorden 1943, var på Vattugatan 4 i "Gamla Masthugget". Vårt hus byggdes 1933 och finns
idag kvar efter den stora rivningsvågen på 60-talet. Det är ett landshövdingehus. När jag föddes bodde
vi i ett rum och kokvrå på tredje våningen. Pappa var, förutom sitt yrke som byggnadsarbetare också
vicevärd, det betydde att vi hade fri hyra och telefon, på den kunde de andra hyresgästerna få ringa viktiga
telefonsamtal. Huset bestod av 28 lägenheter. När jag var tre år flyttade vi ner till första våningen och fick
ett rum och kök plus en hall. Alla i huset hade gasspis, kallt vatten och WC på svalen, som man delade med
tre familjer.

Till huset Vattugatan 4 kommer man genom att öppna porten och gå in genom en lång mörk
portgång. Åtminstone kändes den väldigt lång när man var liten. På vänster sida stod cyklar uppställda.
På höger sida fanns ljusknappen. Inne på den cementerade gården fanns en stentrappa till höger, den
ledde upp till en avsats och till två uppgångar. Vi bodde i första uppgången, med fönster åt både gården
och gatan. När jag var fem år flyttade vi till den andra uppgången, som idag kallas för D-uppgången.
Där fick vi en lägenhet på första våningen, men nu enbart med fönster åt gatan. Här började lyxen. Vi fick
nu ett rum o kök och kammare. Min lillasyster och jag delade rum. När sängen var utdragen fanns det
ingen plats att gå på golvet. De två lägenheterna över vår hade också detta lilla extra rum.
Annars var det enbart ettor i huset.

Nedanför vår trappa fortsatte gården, nu med sand, gräs och stensatta gångar, bort mot husen som låg
utefter Paradisgatan ner mot Fjällgatan. Vi hade ett päronträd som gav riklig skörd på sensommaren och
ett stort "mannaträd", en alm. Vi åt av mannan på sommaren och tyckte att det smakade jättegott.
Som på alla andra gårdar hade också vi en mattstång, där kunde man höra tanternas taktfasta piskande,
mest på fredagar (den stora städdagen). Vi barn använde gärna mattstången att leka på! Vi hade även två
höga järnställningar med krokar och rep där våra mammor hängde tvätt. Det luktade underbart av de rena
lakanen, men det var förbjudet att leka där. Det var ett förbud som vi ibland glömde bort. 

På gården ner mot Fjällgatan stod soptunnorna i långa rader. Första tunnan till vänster var "asktunnan".
Där slängdes endast aska från vårt pannrum. Pappa eldade med koks. Många minns säkert när koksbilen 
kom och den stora plåtrännan sattes in i källarfönstret. Det rasslade och dånade när koksbitarna flög ner
genom källargluggen. Alla stängde sina fönster under denna proceduren för det rök förfärligt.
Att gå ut med slaskspannen var ofta barnens uppgift. Man sköljde den på gården under kranen. Sedan skulle
spannen torkas ur och kläs med nytt tidningspapper. Till vänster, när man kom in på gården fanns en uppgång,
genom den kom man ner i tvättstugan och pannrummet. Man kunde även gå genom den långa källargången
och komma upp på andra sidan gården mot soptunnorna. 

Från den sidan av gården där soptunnorna stod, låg husen på Vatttugatan 2 och Fjällgatan (huset med
charkuteriet och Nisses bageri). Längst ner i hörnet av tomten Fjällgatan-Paradisgatan var det en hög
brandvägg som vette upp mot vårt hus. Nedanför den fanns en ödetomt. Där byggde de äldre killarna ofta
hyddor. Vi hade ett högt brunt trästaket mot denna ödetomten. Några brädor var lösa, så man kunde
försiktigt ta dem åt sidan och på så sätt ta sig in på ödetomten. Men det var mest killarna som höll till där.
Vi småtjejer stod och tittade mellan spjälorna på dem.Det kunde vara rätt spännande, för ibland tog de in
tjejer där och då hördes det gälla skrik.

Från vår gård kunde man gena över gården, till huset som låg på Paradisgatan. I det huset bodde en familj
som hade hand om tidningsförsäljningen på helgerna. I det huset fanns också en sur dam, som vi kallade
"norskan". Högt och gällt, förmanade hon oss barn så fort hon kom åt. Min norska mamma ropade en gång
till henne, att hon skulle lära sig svenska språket innan hon skällde, då drog "Norskan" snabbt igen sitt fönster.
När jag skulle till Oscar Fredriksskolan, genade jag alltid över denna gård och ut genom porten. Huset på höger
sida från min uppgång sett, var ett gammalt hus på två våningar. Adressen var Vattugatan 6.
På andra våningen bodde en äldre kraftig dam, hon var mest klädd i en madrassblommig klänning. Hon fick
därför heta "Madrassen". Denna rara tant hade till uppgift i livet att fostra oss barn. Titt som tätt retade hon
sig på oss, vi klättrade och klängde på muren upp till "hennes" hus. En dag kastade vi lite småsten, då ropade
hon högt och strängt, "Huset kan gå sönder om ni gör så". Ett uppkäftigt barn svarade då: "Är huset ett
glashus eller?" Efter den dagen hette hon "Kärringa i glashuset" och huset kallades "Glashuset."

I varje uppgång fanns det en källare. Vårt källarfönster vette ut mot gården. I källarskrubben förvarade vi sylt
och konserver och på hösten och vintern en stor säck potatis. I källartrappan hade vår familj översta trappsteget,
grannen bredvid oss hade nästa osv. Där stod det mjölk och annat som behövde stå kallt. På söndagarna i
Masthugget hade man ju ofta kött och sås. En söndag när vi skulle hämta vår stora kastrull hade vi glömt att
lägga på en tyngd på locket. Vi upptäckte då till vår avsky att det kröp larver i såsen. Jag minns inte vad vi åt till
middag den söndagen.

Ofta fick jag gå ner och hämta potatis till middagen, en dag när jag kom nerför trappan, satt det en kattunge på
golvet utanför vår skrubb, eftersom jag älskar katter böjde jag mig ner för att klappa den, då fräste den till och
försvann blixtsnabbt under källartrappan. Jag hann att se den kala ringlande svansen och insåg snabbt mitt misstag.
Sedan lade pappa ut råttgift och råttorna började försvinna. Det var en alldeles speciell rå doft i källaren av  jord
blandad med betong. Strax före jul doftade det från grannens tunna med lutfisk. På vinden var det en speciell lukt
av trä. Vi hängde ofta tvätt till tork däruppe och det doftade härligt. Uppe på vinden förvarades också julsakerna i
en resväska, när man hämtade ner den väskan var det en underbar och magisk stund.

På hösten och vintern skulle ljuset i uppgången släckas klockan 21.00. Det blev min uppgift när jag var i 10-årsåldern.
Jag minns ännu hur jag sprang fram till skåpet i källargången, låste upp det snabbt med nyckeln och tryckte ned
knappen, men hur jag än sprang tillbaka så slocknade alltid ljuset den sista biten. Så i trappan upp mot uppgången
slog jag nog hastighetsrekord många gånger. Huset Vattugatan 4 var ett härligt levande hus fyllt av ljud och dofter.
Alla visste allt om varandra och man hjälptes åt med det mesta. Man hade alltid någon att leka med, alltid något att
göra. Från våra fönster såg vi upp mot "Vattentornet" och ner mot Fjällskolan. På 50-talet fanns det en enda granne
på hela Vattugatan som hade bil. 1961 flyttade vi till en HSB lägenhet i Högsbo. Idag är Vattugatan 4 ombildad till
HSB bostadsrätt

© Ann-Christin (Möller) Larzon 2003

 


Min gata Vattugatan 4 1957, mamma var guide åt en amerikansk dam.         


Vattugatan 4 år 2005 mitt kvarter till höger är intakt, allt annat är borta

 

 

I början av 70-talet var jag ofta uppe på Slottsberget och målade, här en bild från mars 1973

 
Foto: Ann-Christin M. Larzon

 

  
Foto: Ann-Christin M. Larzon -  Flaska från förr i tiden          

 
Foto: Ann-Christin M. Larzon -  Reservatets dag 4 september 2005
Trubaduren heter Per Sörman
Gathenielmska Reservatet
 


En härlig och typisk bild från vårt "Gamla Masthugget"
bilden hänger i  "Gamla Masthuggspojkars" hus.
 

Här en länk till Gamla Masthuggets hemsida
En sida av Roger Nilsfelt
Gamla Masthugget

 

 


Foto: Jan Hermansson - Masthuggskyrkan, oktober 2005
 

 

En fin stund i Masthuggskyrkan den 6 november 2005
tack till "Vi på hugget"
och kyrkoherde Barbro Gustavsson som berättade om kyrkan
på ett mycket intressant sätt


Foto: Ann-Christin M. Larzon


Foto: Ann-Christin M. Larzon -  Skeppet i Masthuggskyrkan

 
Foto: Margareta Pettersson

Här är en bild från Margareta Pettersson av någral av de järnringar
som finns runtom i Masthuggsbergen. Det är förankringsringar som
användes till att staga upp de stolpar som förr användes för
el- och teleledningar


Den 'klassiska' bilden av Klamparegatan från 1910-talet 
(Almanacka utgiven av Göteborgs Stadsmuseum)

 


Bild: Lennart Pålsson


Texten lyder:  Inget fel på den här stämningen! Hamnen som höjer sig
i kallt vinterdis, ett dis som säkert nyper i hamnarbetarnas kinder,
medan det rycker och slår i tomma godsfinkor när de växlas omkring
på kajen. Den snöiga Klamparegatan har spår av trevande tanter som
försiktigt följt gatans halkiga klättring upp på Stigberget; barn som på
sina skosulor åkt nedför backen. Värmen tycks sippra ut ur de upplysta
fönstren, i ett av dem hänger en  adventstjärna. Det är folktomt som på
självaste julafton. Måhända sitter folk så här dags till bords och doppar i
grytan, äter rödkål, köttbullar och skinka medan julmusten sticker i
barnens näsor och smuttande på glöggen gjort de äldre fryntliga.

Allt detta revs

Man har på flera sätt besvärligt att förstå att detta är samma plats.
Hur tänker man när man så totalt utplånar karaktären på en gammal
och för många kär stadsdel?

 


 

En underbar text i GP 18 november 2005
Till Kent Anderssons minne:

Vi går alla omkring med en vinge som vi inte kan flyga med

som blir en puckel för oss som vi måste smyga med.

Vi hade nog alla kunnat flyga om inte alla självutnämnda vicevärdar,

skolmästare, konstaplar och alla dom praktiska, taktiska, nitiska, kritiska, anemiska,

akademiska felfinnarna med pekpinnarna hade sagt:

Du kan inte flyga!

Håll dig på marken din envingade djävel!

Och drömmer du ens om att våga med ett enda vingeslag pröva din flygförmåga

så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge, en dröm, en längtan, en sång.

Tänk om alla våra vingar finge flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge flaxa över taken ska du inte springa hem och bli nervös

du ska bara stanna och begrunda saken och sen tänka:

"Där är en som sluppit lös!"


 


Intressant reportage i GP 12 december 2005 av Bengt Öhnander
om tillverkningen av Skansen Lejonets tornprydnad.
Lejonet tillverkades och var klar för uppsättning 1893.
Eugen Thorburn ritade pjäsen

Torsdagen 26 oktober en artikel av Lars Dimming i Göteborgs-Posten
"Höbärgning mitt i stan" bilder från ett svunnet Göteborg


Lars Dimming skriver att det kommit en ny bok "Synade samlingar-Göteborgsbilder från två sekel.
Den boken verkar intressant

 

Denna bild hittade jag idag på "vårt" loppis "Östhjälpen" i Jonsered
där jag är volontär.


Mannen med fiollådan (musikern) Värmland-Johan och Kalle Glader
välkända profiler för oss Göteborgare


Smilet, idag ligger han på Naturhistoriska i Slottskogen,
han är lika orörlig
som när han en gång levde och fanns på Sjöfartsmuséet.


Epilog
Det här är (var) min gata

 
Foto: Christer Andersson

Det här är min gata här är jag född.
Asfalten ligger svart och blank efter den friska regnskuren.
Det fanns inget ställe på jorden där det luktade så gott efter
en regnskur som i våra kvarter i Masthugget. Eftermiddags-
solen kastar sina sneda strålar mot husen.
Ett fönster står öppet ...

Nyss hörde jag hur någon piskade mattor på gården. Ekot
hänger ännu kvar mellan husen. Någon har burit ut kruk-
växter på gården och det friska vårregnet har spolat bladen,
gröna och blanka. Det är vår i Masthugget ...

Även om jag inte längre bor kvar i Masthugget
kan jag varje vår känna doften av asfalt efter det har regnat
och minnas känslan från min gata Vattugatan i Masthugget
Masthugget kommer alltid att finnas i mitt hjärta!

Ann-Christin Möller Larzon

Mailadress: annchristinlarzon (at) gmail.com

startsidan
Skriv gärna i min gästbok

©  Allt material på denna webbsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

 

allt material på denna webbsida,
©Ann-Christin Larzon

foto,  webbdesign och redigering: © Jan Hermansson 
all photos on this website are copyright protected by international laws.
  and may not be used without permission.

Free hit counters