Från Masthugget till Vaterland
  Tur & retur

av  Ann-Christin (Möller) Larzon

uppdaterad 2020

   
Här var jag fem år

Bild polyfoto Masthuggstorget Göteborg

  Denna bok tillägnas mina morföräldrar
   tack för all den kärlek och omtanke ni visade

 
"Jag vidrör minnet
från min barndom
   i ett skimrande ögonblick
återspeglas allt."

 
"Barndom det korta ögonblick som formar en människas liv"

Jag undrar hur många gånger jag gjorde resan till Norge som barn ...
och hur många gånger morfar Emik stod och väntade på mig vid stationen i Fredrikstad
med händerna på ryggen, pipan i munnen och vegamössan på huvudet,
lång och ståtlig stod han där, de bruna ögonen log vänligt när han fick syn på mig.
Det fanns en trygghet i att se honom, att få en kram av honom
att känna hans sträva kavaj och få ta hans valkiga hand.
När jag en stund senare såg mormor stå i dörröppningen till deras lilla vita hus
spred sig en värme i min kropp, äntligen var det sommarlov.

Mormor och morfar var inga människor som kramades mycket,
men de öppnade sitt hem på ett varmt, generöst och kärleksfullt sätt för min syster och för mig.
De såg oss som självständiga och växande individer.
Mormor hade ett sätt att titta på mig, genom att knipa ihop ögonen och le lite grann,
det var som ett erkännande att jag var synlig för henne och att jag var betydelsefull.
Detta är egentligen vad en ung växande människa mest behöver- att få vara synlig.
Min syster och jag var alltid välkomna till Norge och våra morföräldrar.
 

Gamla Masthugget*

1943-1961

Jag växte upp på de vindlande höga bergen, högt över hamnen i Göteborg
stadsdelen var Masthugget
min gata där jag kom att bo under nästan 19 år hette Vattugatan 4,
där var jag vicevärds Möllers dotter.

Min barndom genomsyrades av dofter och ljud.

På våren när det första regnet föll, doftade det gott från den våta asfalten,

sältan från havet var härligt frisk, men där fanns också andra dofter
som kom från grannarnas matlagning eller när dom bakade kanelbullar.
Affärerna som låg tätt utefter gatorna doftade på ett speciellt sätt,
från fiskaffären, charkuteriet, bageriet, blomsteraffären kom det en mängd olika dofter,
hos skomakaren doftade det starkt av läder.

Trådbussarna gav ifrån sig speciella ljud, de suckade när dörrarna stängdes,
ibland släppte strömledarna från kontaktledningarna, och ett regn av gnistor virvlade runt i luften, 
konduktören var då tvungen att gå ut ur bussen, och med hjälp av en speciell stång sätta tillbaka avledarna.

Från den närbelägna hamnen hördes det hårda knackande ljudet från nithammarna.

 
När kvinnorna piskade sina mattor lät det taktfast och rytmiskt,
det var mest på fredagarna som det ljudet hördes.
Mammorna ropade ut genom fönstret att nu var maten var klar och fortsatte:  "kom in och ät."
En gång i månaden ljöd "Hesa Fredriks" klagande läte över vårt berg,
en påminnelse om kriget som nyss avslutats.
 

Höstterminerna började med äppledoft, färgglada löv, ekollon och kastanjer,
promenader både med klassen och familjen till Slottsskogen.
Från vinden plockades malpåsen ner och höst och vinterkläder vädrades på gården,
ända tills kläderna doftade friskt och gott.
 
Så kom vintern, med lekar i snön, kälkåkning och skidåkning,
kängor med nedvikta grå raggsockor som doftade vått ylle när de senare torkades på elementet.
Efter utelekarna satt man i köket med rosiga kinder och rörde vatten,

kakao och socker medan mamma värmde mjölken som hon senare slog över röran, vad gott det smakade. 
Julloven kom med ljus och glitter i granen,
förväntansfulla barnaögon och med gissningar om vad paketen under granen kunde innehålla. 

Vårterminen med utelekar, hoppa hage, och hopprep, pojkarna puttade kula och hade hemstöpta tennsoldater,

vi hade halvstrumpor och lättare kläder. 
När syrenerna och häggen doftade och blommade kom examensdagen,
som vittnade om att sommarlovet skulle börja, mammorna hade sytt examensklänningar i "bäck o bölja".

Pojkarna med vattenkammat hår och alla hade "finare" kläder än vanligt.
Orgeln trampades igång under suckar, och vi sjöng "Den blomstertid nu kommer,"

ute på skolgården höll överläraren tal, ett tal som ingen lyssnade på eller kom ihåg.

Betygsböckerna räcktes fram till föräldrarna med bävan eller i stor glädje.

Så började sommarlovet med den efterlängtade resan till "vårt ljuvliga sommarhem"

i Norge - mitt andra hemland och först då var det riktig sommar.
Nu skulle jag hem till min bestemor Anna och morfar Emik,
hos dem fanns tilliten och tryggheten.

Men när sensommaren kom...
återvände jag dock alltid till mitt Masthugget

*  Gamla Masthugget var en arbetarstadsdel i Göteborg som på 60-talet revs och ersattes med moderna hus.

Delen ovanför Fjällgatan där jag bodde var inte utsatt för lika stort rivningshysteri.

Vårt hus, Vattugatan 4, ligger kvar och ägs numera av HSB.

Likaså finns några hus kvar på Storebackegatan uppe vid Masthuggskyrkan.

Det finns även många äldre hus kvar av ovanför "vår" gata.
De flesta är idag moderniserade.

Krig

Den 9 april 1940 ockuperades Norge av främmande makt. Det var krig och gränsen stängdes
Några år dessförinnan hade min mor rest till Sverige för att söka arbete.
En aprildag 1939 steg hon av tåget i Göteborg,
hon var arton år och skulle leta upp sin biologiska pappa,
en pappa hon aldrig haft någon kontakt med.
Hon frågade sig fram till Albogatan i Annedal där han bodde,
men vid närmare kontakt med pappan insåg hon snabbt att hon skulle vara tvungen att klara sig själv.
Eftersom det fanns gott om arbete och hon hade goda betyg från en hushållsskola,
blev hon anställd som barnflicka i en familj med tre barn.
Familjen bodde på Linnégatan.
De hade även ett sommarhus i Askim där de tillbringade helger och sommarlov.

 

Frikväll

En kväll när mamma var ledig gick hon på bio,
biografens namn var "Röda lyktan" och låg på Allégatan.
Pappa som var inneboende hos sin bror Tage med familj, fick samma idé just den kvällen.
I foajén fick han syn på mamma som då var nitton år gammal. 
Han tyckte att hon var så rörande söt,
han berättade många år senare att han hade lagt märke till att mammas kappa var så sliten
och att hon såg så ensam ut.

När filmen var slut följde han sakta efter henne, så kom de fram till Linnégatan
där tog han äntligen mod till sig, lyfte på hatten, och sade:
"ursäkta mig fröken, men kan jag få följa fröken hem? "
Mamma sade glatt: "tack men jeg er netopp hjemme jeg! "

just då stod de utanför hennes port.
De bestämde att pappa skulle bjuda på kondis nästa gång hon hade frikväll och sedan skildes de åt.
Pappa var vid denna tid trettio år,

han kände sig mycket upprymd när han sneddade gatan och gick hem mot Prinsgatan som låg i kvarteret intill.

Så kom det sig att de bestämde sig för att ha fast sällskap.
En snöig vinterdag knackade mamma på dörren där pappa bodde, min farbror öppnade,

och där stod mamma med skidor över axeln och sa: " är Helge inne?"
Min farbror ropade på pappa:  "Helge, norskan är här!" 
När pappa kom till dörren sa mamma glatt:  "Bli med ut da, vi kan gå på ski vi! "
Pappa ägde inte ens ett par skidor... Men full i skratt blev han!

 (Biografen "Röda lyktan" lades ner 1959 under den så kallade "biografdöden"

 
Förlovning

Helge 30                                                                                   Astrid 19 år

Julen 1939 förlovade sig mina föräldrar

Äktenskap

1942 flyttade mina föräldrar till en liten lägenhet (ett rum och kokvrå)

belägen vid Vattugatan 4 i Masthugget
Pappa var byggnadsarbetare, och när fastighetsskötarsysslan blev ledig i huset de bodde,

ansökte han om jobbet och blev anställd.
På den tiden var ofta  fastighetsskötarjobbet en bisyssla vid sidan av det ordinarie arbetet.
Detta innebar att min pappa fick stiga upp tidigt för hinna med att skyffla in koks i den stora värmepannan i källaren.

Totalt fanns 28 lägenheter i huset.
Som fastighetsskötare utförde han också en del reparationer.
 
När mina föräldrar flyttade till Masthugget ägde de en järnsäng,
några lakan och en grå yllefilt på vilken det stod tryckt AK*.
( jag minns filten, som senare fick en ny funktion,

när mamma kokade risgrynsgröt tog hon av kastrullen från gasspisen och packade in kastrullen i filten,
sedan fick gröten stå på det viset tills den var helt klar.
Gröten smakade mycket gott.)
vidare ägde mina föräldrar två stolar, lite porslin, samt några kokkärl.
Mamma sa:  "men vad gjorde det …  vi har ju varandra och vår kärlek”.
De delade situationen med många andra i Masthugget.

Året var 1943 och mamma var gravid, den 24 april vigdes de i kyrkoherde Albin Rosengren bostad.
Pappa berättade att han hade en slant i bröstfickan,
men när han såg hur elegant kyrkoherden bodde lät han slanten ligga kvar.
Bröllopsresan gick till Tidaholm där pappas föräldrahem låg.

*AK betyder ”arbetskommissionen” och var ett slags beredskapsarbete under 30-talet,

där arbetarna bl.a. byggde vägar och broar

Astrid o Helge 24 april 1943

Barn

Den åttonde oktober 1943 föddes jag.

Här var jag fyra månader

Eftersom andra världskriget pågick kunde min mor inte resa till Norge på besök förrän i juni 1946.
Det måste ha varit svårt för henne att leva i Sverige och inte veta hur hennes familj hade det.
Hon var naturligtvis orolig för dem. 
Dessutom var hon ofta sjuk och hade problem med att ta hand om sitt nyfödda barn.
Följden blev att jag fick tillbringa tre månader på sjukhuset och fira min ettårsdag där.
En granne lämnade mig på Barnsjukhuset, jag skrevs in av causa soc. (sociala skäl). 
Pappa var tvungen att arbeta, det fanns ju ingen pappaledighet på den tiden.

Även vid min tvåårsdag var jag på sjukhuset under tre månader.
Otroligt nog har jag minnen från den senare delen av min sjukhusvistelse.
Jag minns att jag satt och tittade ut genom fönstret,

det växte ett stort träd utanför och löven var så vackra

Annars satt jag oftast i en järnsäng med höga gavlar och en sköterska tog ut mig i dagrummet endast en gång om dagen. 
En dag när jag satt i min säng minns jag att gardinen i ett fönster ut mot gången sakta drogs åt sidan och där...

stod min mamma och kikade in på mig, det hela varade bara några sekunder.
Men jag kan ännu minnas smärtan och känna övergivenheten och hur jag grät.
Varför stod hon där?
På den tiden trodde man att det skadade ett barn mindre om man inte fick ta emot besök när man låg på sjukhus så länge.

När jag kom hem från sjukhuset kunde jag inte längre gå utan fick lära mig det på nytt.
Detta gjorde att mina fötter aldrig blev riktigt bra, man visste inte på den tiden,

hur viktigt det är för ett litet barn att träna sina fötter och ben så att de skall bli starka och friska.

Mamma talade enbart norska när jag var liten, så detta blev mitt första språk,
vid två och ett halvt års ålder sa jag till mamma 
att jag var 'mammas pike', 'mormors tulle' och 'pappas flicka'.
Men själv kallade jag mig för Acki. 

Det kallas jag fortfarande för av mina närmaste och numera är det min andra namn.

 
                 
  Mamma och jag 1944 

En dag satt jag och skannade gamla foto och då fick jag se att mormor hade det smycket runt halsen som jag alltid bär.

Hon var nog sjutton år på bilden.

Äntligen fred
Maj 1945

17 maj 1945 var jag ett och ett halvt år,
mamma och jag firade Norges befrielse ombord på Paddan i Göteborg tillsammans med en massa glada flaggviftande norrmän,
jag sitter i knät på mamma.
(vi sitter längst fram till höger på fotot)
Nu kunde mamma snart få åka till sitt föräldrahem, där hon inte varit sedan april 1937

 
Ur min ”JAG-bok”
Mamma skrev en "Babys första bok" både till min syster och till mig,

det var ganska ovanligt att mödrar gjorde detta 1943.

Men mamma var en ovanlig kvinna!
Boken är orange med guldtryck på omslaget. 
Ett släktträd i guld, blommor under trädet och ordet "JAG" med stora guldbokstäver under bilden.

I boken har hon skrivit ner allt av vikt och värde de första åren, till och med  fram till jag började första klass.

Här är min första saga:

Första resan 
till Norge
  22 juni, 1946

Foto: Emik Torgersen
På bilden mamma, pappa, mormor,
(jag i mormor Annas knä)
mammas lillasyster
Ellen-Marie (16 år) till vänster.

Det dröjde nio långa år innan mamma kunde åka tillbaka till sitt hemland.
Den 22 juni 1946 tog vi tåget och reste på en spännande resa.
Då krävdes det pass, små barn ingick i föräldrarnas pass.
Senare fick jag ett eget, jag minns hur konduktören gjorde honnör och sa -biljett och pass tack. 
Det metalliska ljudet av stämpeln i passet finns ännu kvar i mitt minne.
När vi åkte över gränsen strax efter Kornsjö blev mamma tyst, hon var hemma!

(Gränsen gcik mitt på en kort bro över en del av Kornsjön,
stationen låg en kilometer innanför gränsen på den norska sidan,
tåget gjorde inget långt uppehåll utan rullade vidare
på Østfoldbanen mot Oslo via Halden, Sarpsborg, Moss och Fredrikstad.)
Kornsjö station blev en byggnad som jag skulle återse
varje sommar under flera år.

Mormor hade besökt oss vid ett tillfälle efter krigsslutet vintern 1945.
EllenMarie (min moster) hade också besökt oss våren 1946 hon var då femton år.

Jag har mycket svaga minnen från denna första resa beroende på att jag endast var två och ett halvt år.
Men jag minns att jag satt på en blommig porslinspotta som plötsligt gick i två delar,
(den var säkert limmad tidigare, man limmade allt som gick sönder i ett hushåll vid den tiden.

Jag minns också känslan av hur zinkbaljan vickade på stolen ute i trädgården,
jag satt i den och poserade för mamma som dokumenterade badet genom att ta ett foto
Mina morföräldrar bodde alltså i Fredrikstad,
Förr hette det Fredriksstad med två s,
jag vet inte när man tog bort det ena s:et.
om någon känner till detta, maila mig gärna.
De bodde i den gamla delen av staden som kallades för Gamlebyen,
platsen där de bodde hette "Vaterland.” 

1946 fanns här 40 hus, alla husen var väldigt gamla, dom flesta är bevarade än idag.
Huset de bodde i var ca 200 år gammalt. 

Till mormor och morfar kom man först in i en liten förstuga,
därefter rätt in i det lilla köket, 
på vänster sida låg vardagsrummet och innanför den deras lilla sovrum. 
Från köket gick en dörr med ett runt s.k. kajutafönster, 
innanför dörren var ett litet utrymme med en hög byrå
där mina morföräldrar förvarade en del av sina kläder. 
På vänster sida ledde en brant trappa upp till en liten hall,
till höger om hallen låg ett sovrum,
där jag och min lillasyster samt våra föräldrar låg och sov när vi var på besök.

Trädgården var underbar...
mormor odlade grönsaker, potatis och hade bärbuskar,
äppleträd och ett enormt päronträd,
det var härligt att få leka ute i den lilla välskötta trädgården och äta krusbär,
minns ännu med en rysning av välbehag känslan när jag tuggade på ett surt krusbär,
eller ett av de söta krusbären, hallonen var också goda,
mormor gjorde nog den bästa hallonsylten i världen. 
På norska heter hallon ”bringebär”och hallonsylt blir då, "bringebärssyltetöj".
En gång i veckan knackade det på köksfönstret,
mormor öppnade och bagaren undrade om hon ville köpa bröd,
mormor beställde i stort sett alltid ett vitt bröd "loff" och ett grovt bröd "kneip." 
Bagaren kom strax tillbaka med doftande  bröd, 
lyckan var att sitta vid köksbordet och äta varmt nybakat bröd med söt hallonsylt.

Detta fönster knackade bagaren på
Foto:Rolf Grieg
                                                                                                       

bad i trädgården
Foto: Astrid Möller

Ett skönt bad i zinkbaljan, jag kan ännu minnas känslan i maggropen 
när jag rörde mig och pallen vickade!                                                            

Mamma lånade en cykel, tog mig på pakethållaren
och cyklade till "Gangserød"
Jag minns vattnet som stilla, lent och mjukt.

Fredrikstads grundrare.

Kung Fredrik II 

samt berättelsen om en märklig man
Hans Nielsen Hauge

                     
Här står mamma och jag på torget i Gamlebyen, 
bakom oss står statyn av  Kung Fredrik II. 
Fredrikstad fick sina stadsprivilegier redan 1567 under Fredrik II:s regeringstid.
(Fredrik II född 1534 död 1588,  kung av Danmark och Norge från 1559.)

Vid detta torg låg Fredrikstads sparbank där min mammas morfar var vaktmästare

Hennes morföräldrar hade en lägenhet i fastigheten, under en del år bodde mamma hos dem.
Från hon var baby hade hon "vandrat" runt bland olika släktingar som tog hand om henne när mormor arbetade för försörjningen.

När hon började skolan flyttade hon in hos sina morföräldrar, där fick hon ett trivsamt hem,

fick lära sig spela piano och skämdes bort på ett sätt som bara morföräldrar kan göra.
 
Man har berättat för mig att 1797 satt Hans Nielsen Hauge fängslad i ett av källarrummen i sparbanken där mamma bodde.
Hauge var född 1771 i Østfold och startade en ny väckelserörelse i Norge de så kallade "Haugianerna." 
Hans Nielsen Hauge var Nordens första lekmannapredikant och ansågs därmed vara ett hot mot kyrkan och prästerskapet i Norge. 
Citat: "for å sikre presteskapets makt, ble det den 13. januar 1741,
vedtatt en lov (kalt forordning) i Norge, som forbød at vanlige borgere kunne samles i et privat hjem for å studere og utlegge Guds Ord."
Hans Nielsen Hauge bröt oupphörligen mot denna lagen och satt därför ofta fängslad för sin fria kristna övertygelse.
Banken är numera nedlagd, men Hauges fängelsehåla finns kvar med kedjor och allt.
Så besöker du Fredrikstad, gör ett besök där.
Hans Nielsen Hauge dog i mars 1824, endast 53 år gammal.
De sista orden han sa var: "Följ Jesus!"  
mormor och mamma berättade om och omigen för mig om denna märklige man,
som hade en sådan intensiv och brinnande övertygelse om att vara utvald att förkunna.
Min mormors mor Elen Kirstine Holm var djupt kristen, min mormor likaså.
1981 följde jag deras exempel.

Mina föräldrar och jag vid "Kongeporten" Gamlebyen Fredriksstad 1946

Foto: Helge Möller
mamma o jag i bakgrunden ser  man färjan och den västra sidan av Fredrikstad

Kan ha sina sidor, under vårt besök skulle morfar "passa" mig,
han tog med mig ut på promenad,
vi gick och matade änderna, sedan gick vi på besök till en god vän. 
Jag gick omkring ute i den lilla trädgården, solen sken och jag blev varm, 
rätt som det var fick jag för mig att ta en promenad, helt på egen hand.
Solbränd, spritt naken, endast iförd en vit rosett i mitt blonda hår,
traskade jag iväg.
Jag gick långt, ett par kilometer och var nästan uppe vid en stor fästning som heter "Kongsten",
där uppifrån var det en svindlande utsikt över landskapet,
men inga skyddsräcken,
men innan jag hann fram till fästningen stoppades jag av en vänlig man som försynt frågade vem jag var, 
jag svarade:  "jag heter Acki Möller"  "jaha" sa mannen, "men var bor du då?" 
Till svar fick han, " jag bor på Vattugatan 4 i Göteborg," 
mannen förstod att jag knappast hade gått från Göteborg till Fredrikstad,
han stod och tänkte lite och kom plötsligt på att det fanns några svenska personer på besök nere i Vaterland.
Han tog mig då resolut i handen och vi började att gå tillbaka mot Vaterland.

På vägen mötte vi morfar som var svettig efter att ha letat efter mig.
Han hade först gått till vallgravarna,
när jag inte fanns där ändrade han färdriktning och gick mot Kongsten.
Han blev oerhört lättad och glad över att se mig, 
och tackade mannen som tagit med mig tillbaka.
Han hade bara suttit och tagit några glas med sin vän och slappnat av en stund.
Detta ville han inte att mamma skulle få veta.
 
Pappa hade vid denna tidpunkt åkt tillbaka till Sverige,
semestern var slut. men mamma och jag var kvar hela sommaren.
Det blev inga mer utflykter för min del.
Den höga grinden in till mormor och morfars trädgård förblev stängd!
Sommaren gick fort hos mormor och morfar.
Rätt som det var skulle vi resa hem till Sverige igen.
När jag kom hem, talade jag enbart norska.
Barnen i Masthugget tyckte att jag talade konstigt.
Nästa sommar skulle jag återvända till min älskade mormor, morfar och deras katt Nutte,
det skulle komma att bli många sommarlov hos dem
i deras trivsamma lilla hus på Movigsgatan 33 i Vaterland, Fredrikstad Norge.

Här var jag tre år

 
Masthugget
Vi flyttar

Våren 1949 flyttade vi till en större lägenheten.
Från att ha haft ett rum och kök, med utsikt både över gården och Vattugatan,
fick vi nu ett rum och kök plus en liten kammare som var så liten att när vi bäddat upp för kvällen,
fanns det endast liten smal gång att gå på. 
Jag tror att rummet var femkantigt.
Det fanns bara tre lägenheter i huset som var så här stora.
Vi hade endast utsikt över Vattugatan, från vår lilla barnkammare,
såg vi upp mot "Vattentornet" som jag tyckte såg ut som ett slott.  
Vi såg också mot "stenröset" som ledde ner mot Bäckegatan och Fjällskolan.

Min syster Agneta sov i sin barnsäng hos mamma och pappa,
men ganska snart flyttades hon över till vår lilla kammare.
På annons köpte våra föräldrar en dyschatell,
det var en slags bäddsoffa som fälldes upp med ett lock,
sedan drog man ut en undersäng som fälldes upp.
I denna sov vi, fram till 1961.

Vårt nya kök var avlångt, på vänster sida löpte en lång bänk med en vacker marmorskiva,
det fanns endast en kallvattenskran, det hela avslutades med stor gul gasspis.
Uppe på väggen satt det en gasmätare.
I den fick man lägga en gaspolett, för att kunna få gas.
Man sålde poletterna i godisaffären.

Ibland när gaspoletterna tog slut, och affären var stängd,
gick grannarna och lånade poletter av varandra.
Man lånade väldigt mycket av varandra,
ganska ofta knackade grannfruarna på och stod där med en tom kaffekopp i handen,
frågande efter en kopp mjöl eller socker eller några ägg.
Det var också ett sätt att hålla kontakt med varandra.

Mamma och pappa hade en hörnbäddsoffa i vardagsrummet.
När kvällen kom fälldes soffryggarna ner och där var deras säng färdig att användas.
Det fanns också ett matsalsbord med stolar, samt bokhylla i rummet,
på 50-talet inköptes en stor radio med skivspelare.
Den första skivan var en stenkaka med Alice Babs hon sjöng om ett gökur.
Vilken lyx det var att ha en grammofon.
Vi lyssnade väldigt mycket på radio på slutet av -40 och början av 50talet.
TV:n hade ännu inte gjort sitt intåg i de svenska hemmen.
När vi lyssnade på radio kunde vi samtidigt göra andra saker, spela spel,
mammorna stickade eller sydde etc. Sångerna som sjöngs var ofta väldigt enkla,
texten var lätt att följa med i, vi sjöng ofta med.

När Martin Ljung, Hasse Alfredsson och Tage Danielsson kom med sina dråpliga monologer var det något alldeles nytt.
Men även Karl-Gustav Lindstedt och Arne Källerud, samt Gösta Bernard.
Det skrattades mycket i de svenska hemmen åt deras roliga sketcher.
"Hemma" i Norge kunde även mina morföräldrar lyssna till svensk radio,
vilket de gjorde med stor glädje.

I Sverige var det mest lördagskvällar och söndag eftermiddag som hela familjen satt samlade runt radion.
Lennart Hyland var en av dem som samlade det svenska folket i "Karusellen"
På söndagen var det ett program som hette "Snurran".
Jag minns inte vem som var programledare där. Morfar Ginko förekom,
och tydligen också en mormor Ginko, (Anna-Lisa Baude)  
Snurran sändes från 1953 - 55.

En kväll i veckan lyssnade vi på ett program som alltid började med att en manlig röst sa:
"Radioteatern ger" så fortsatte rösten: "mannen i svart" och så följde en gonggong,
dessa radiopjäser fick  nackhåren att resa sig.
Man vågade knappt röra sig efter att ha lyssnat till dem.

Den härliga tiden som följde med en transistor-radio under huvudkudden och en svajande och brusande station som hette

"Radio Luxemburg" var inte heller så dum.
Där fick man höra de senaste allra senaste skivorna med bland annat Elvis Presley.

Fastighetens första telefon stod på ett sybord, i vårt vardagsrum,
telefon var tillverkad i svart bakelit.
Eftersom pappa var fastighetsskötare hade vi telefon,
både hyran och telefonen ingick i förmånerna av hans yrke. 
Grannarna kunde komma och ringa om det gällde mycket viktiga samtal.
Ibland ringde mormor till oss, hon ringde från affären som låg rakt över den lilla bygatan där hon bodde.
När jag talade med mormor gick jag ganska snabbt över till norska

och efter en liten stund kände jag hur jag började att längta efter henne,

morfar och det lilla trivsamma huset i Vaterland i Norge, 
om det ändå vore sommar snart!

Amerikabåten

Gästen från Amerika

När jag var fem år hände en spännande sak,
min mormors syster Frida skulle komma med en stor båt från Amerika.
Hon hade varit verksam som sjuksköterska och bosatt i Chicago,
nu skulle hon åka hem till Norge igen,
men kom via Göteborg och vi skulle få den stora äran att få ha henne som gäst i vårt hem!
Det var vårvintern 1949 och vi åkte ner till "Amerikakajen"  för att möta henne,
båten som kom in var enorm.
Frida talade en lustig norska med tjocka L, det lät så roligt,
hon hade med sig gåvor till oss i form av en stor rosa plastburk med ett mönster av vita blommor på.
Burken var fylld med söta goda karameller. 

teckning Ann-Christin

när burken var tom fylldes den med bomull och stod sedan ovanpå vårt medicinskåp i köket.
Jag tog ibland ner den och min syster och jag drog in den söta goda karamelldoften.
När vi flyttade från Masthugget slängdes den vackra burken.
Den var då full av sprickor i plasten)

Tante Frida hade också med sig nylonstrumpor,

något som var väldigt exklusivt, 

men dem sålde hon!
Jag minns att mamma var så besviken att hon inte fick ett enda par strumpor.
Men jag fick en målarbok och en ask färgkritor.
Jag hade aldrig sett en målarbok förr och blev alldeles tagen av färgerna.
Jag minns särskilt en bild det var Mickey Mouse (Musse Pigg) som var utklädd som trollkarl,
han hade en lila kåpa med gula stjärnor. 
Lila var en färg jag aldrig sett. 
Jag njöt av att färglägga den ofyllda bilden på motsatta sidan... 
gult och lila åh vad vackert!
 

Mickey Mouse 
teckning Ann-Christin

Jag kan ännu känna den speciella känslan av att sitta vid köksbordet 
och färglägga bilderna,

undrar om inte det var då som jag fick min längtan efter färg och form.
Jag vet inte hur länge tante Frida stannade,

men det var nog endast en kort tid.
När mormor kom på sitt årliga besök,

varade besöket en månad. 
Mormors syster tante Frida kom senare att bosätta sig och arbeta som sjuksköterska i Oslo. 

Snorre Säl 

En av mina första norska barnböcker hette "Snorre säl"
Skriven av Frithjof Sælen.
Från första början tog jag den lilla bruna sälungen till mitt hjärta,

ovetandes om att sälungen representerade Norge och att späckhuggaren Glufs representerade Tyskland. 
Jag visste inte heller att isbjörnen Brummelab representerade Stalin.
Att isflaket som Snorre låg på såg ut som Norges karta var mig helt obekant,

jag visste heller ingenting om vilken politisk roll de otäcka måsarna Sving och Svangs hade.  
Jag visste överhuvudtaget inget om det politiska budskapet som genomsyrade denna barnbok:
Att författaren var ledare för motståndrörelsen Milorg.Väst var mig helt obekant.

Men det kan ju bero på att jag endast var knappt fem år när jag fick boken. 
Mamma läste med stort patos och den rätta darren på stämman. 
Boken genomsyrade min barndom och fick mig att älska Norge,
så småningom måste den ha fallit sönder och den föll i djup glömska.

Jag blev påmind om boken vid ett besök på Partille bibliotek år 2004.
Boken är utgiven av förlaget  ”En bok för alla”

När jag fick se omslaget med Snorre liggande på ett isflak mindes jag boken.

Jag köpte ett exemplar, började ivrigt läsa den.
 
Jag funderar på om Frithjof Sælen hade Snorre Sturlasson i åtanke när han namngav sälen.
(Snorre Sturlasson som föddes på Island år 1178)

Min bok
teckning Ann-Christin Larzon
 

Mamma läste mycket för mig,

hon sjöng även barnsånger ur en norsk sångbok,
men när jag var "hemma” i Norge läste mormor sagor och ramsor... som "rida, rida ranka,
det var också en ramsa om en liten mus... 

Andra böcker som påverkade mig var mammas  barnböcker med berättelser av 
Bröderna Grimm och Zackarias Topelius m.fl.

Ur boken, som var översatt till norska 1925

"Jag kan en berättelse från gamla dagar om en pojke och en flicka
som gick genom livet mot ett enda mål. 
Hur många av oss kan säga detsamma"? 
Det var sagor som var ämnade  att fostra barnen,
men också lära barnen om andra länders kulturer.
Denna boken innehöll också "Sampo Lappelill"
Av Zackarias Topelius.

1948 fick jag en barnbok av mormors syster Ruth.
Boken heter "Småens aftonbön" och trycktes i Norge 1947 på förlaget Gröndahl & Sön.
Orginalets titel är "Prayer for a child" av Rachel Field. 
Boken innehåller vackra teckningar de är utförda av Elisabeth Orton Jones.
Som barn njöt jag av de vackra bilderna och den fina texten.

Jag minns hur fascinerad jag var över bilden av de olika folkslagen som fanns på teckningen.
 

Ur boken:
"Småens Aftenbön"

"Sign brødet mitt, og melken søt
 og sengen min, så god og bløt
 der hvor jeg om en liten stund
 skal ligge lunt og mykt i blund.

boken slutar så här:
Så la meg sove fri for savn
og våkne opp i Jesu navn." 
Amen.

© Grøndahl & Søn

Detta var mammas aftonbön:

 
Nå lukker seg mitt øye
Gud Fader i det høye
i varetekt meg ta
fra synd, fra sorg, fra fare
Guds engler meg bevare
som ledet har min fot idag.

Amen

Till min åttaårsdag kom det en paket på posten från mina morföräldrar,
det var en bok av Sverre Halse, boken hette "Norge runt med bestefar",
till jul kom en ny bok, denna gången "Med bestefar til London" (där hade ju min bestemor bott) så följde
"Med bestefar till Stockholm" och "Med bestefar till Helsingsfors."
Av mormors syster Frida fick jag en jul "Tusen och en Natt", 
det var härligt mustiga berättelser och spännande teckningar som jag studerade noga. 
När jag blev elva år började jag läsa vuxenböckerna
som fanns hos morföräldrarna och i mitt hem i Masthugget.

Jag minns vintrarna på 40- och 50-talet som mycket snörika och kalla.
En vinterkväll kommer jag ihåg med stor glädje,

då gick mamma och jag upp till August Kobbsgatan,

där en av mammas väninnor bodde. Hildur (Norvinge) och hennes lilla dotter Kerstin kom ut till oss.  
Vi hade kälkar med oss och åkte kälke nerför en lång backe som vi masthuggsbor kallade för Vitalia. 
Det gick jättefort! Mamma skrek så det slog lock för mina öron. 
Minns ännu den speciella känslan när vi satte oss på kälken, 
luften var så kall så näsborrarna fastnade när man drog in luft,
snön var knarrig och det gnistrade som millioner stjärnor på marken. 
Över oss välvde sig den sammetsblå Masthuggshimlen, 
jag kände det som om jag skulle kunna sträcka ut handen och nudda vid månen och stjärnorna! 
Detta att få vara med sin mamma och åka kälke i Slottskogen,
är nog ett av mina finaste barndomsminnen.

Ursprung

   
Mormor Annas föräldrar var Lauritz och Elen Kirstine Holm.
Lauritz var först "kvartersmester" (hade hand om ekonomin) i det militära, 
efter det blev han vaktmästare i Fredrikstads sparbank belägen i Gamlebyen.
Under en stor del av sin uppväxt bodde mamma hos dem, därför fick hon heta "Astrid i banken."

  
 Mormor Annas mamma Elen Kirstine Hansdatter 
 föddes på Veelgården i Torsnes

                        

Mamma Astrid år 1921 
Fotot är taget i Gamlebyen
en sådan härlig barnvagn hon hade.

"Lusesvensk" 

 Min första resa till Norge skedde 1946,

jag har inte så många minnen av den sommaren eftersom jag endast var två år.
Däremot börjar jag få minnen från sommaren -47 och 48.
Jag minns att en del barn sa "lusesvensk" till mig.
När jag gick in till mormor och frågade henne vad det betydde

svarade hon att det var för att norrmännen kände sig bittra på svenskarnas behandling av sitt broderland under kriget.
Mamma hade med sig kaffe och karameller som hon delade ut till en del grannar,
hon sa till mig att jag skulle svara: "Moern min er norsk hun".
Det gjorde jag också, och sedan sa barnen inget mer om någon "lusesvensk".
Jag blev accepterad som halvnorsk,
efter några dagar i Norge talade jag ganska bra norska, och då blev det ännu lättare att smälta in.

Acki 1948
5 år

Jag får en lillasyster

Någon gång under 1948 berättade mamma för mig att det låg en baby i hennes mage, 
förmodligen hade jag frågat om den växande magen, 
eftersom jag endast var fyra år minns jag inte. 
Jag gjorde teckningar på babyn i mammas mage,
så jag hade förstått vad det innebar att få en baby.

En dag när mamma och jag varit och handlat stannade mamma för att tala med en grannfru,
en äldre kvinna som hade passat mig då och då när mamma och pappa var på bio etc.
(Då bar dom helt enkelt upp min säng i hennes hall och där sov jag!)
Nåväl mamma och grannfrun stod och småpratade, plötsligt böjde sig grannkvinnan fram och tittade mig in i ögonen i det hon sa:
- det skall väl bli roligt när storken kommer med en babys till er?
Jag minns hur förvånad jag blev över denna grannkvinnas djupa okunnighet i det jag svarade: 
”är du så dum Fru Magnusson,
att du inte vet att babyn ligger i min mammas mage och att det är pappa och mamma som gjort babyn”?
chockad stirrade grannkvinnan på mamma och sa indignerad:
”men Astrid, berättar ni sådant för ett så litet barn”?
mamma knyckte stolt på sin nacke och sa på klingande norska: 
”Jo Acki, hun er ett opplyst barn hun”!
Så lo hun veldigt gott!
Just då i den stunden älskade jag min mamma djupt, 
hon lät mig bli delaktig i något viktigt, ja det största som hänt i vår lilla familj.
Jag var Acki, storasyster, någon att räkna med helt enkelt.

Så kom det sig att den sjätte oktober 1948 föddes min lillasyster Agneta,
som egentligen skulle heta Sissel men som någon sa, tänk om hon läspar då?
Det fick då bli Eva efter pappas syster, och Agneta bara för att det var hon
(Agneta kommer för övrigt från grekiskans Agno´s som blev Agnes på tolvhundratalet namnet  betyder ren/kysk)
min syster kallas för Agneta. för övrigt läspar hon inte det minsta!

 Ur min "JAG - bok" jag var fyra år och fem månader när jag tecknade detta!

Blunddockan

Den sjätte oktober föddes min lillasyster,
Eva Agneta eftersom jag fyller år åttonde oktober,
var mamma  kvar på sjukhuset på min födelsedag.
Mormors syster Ruth kom från Norge för att ta hand om mig.
På födelsedagsmorgonen kom pappa och tante Ruth in till min säng och sjöng.
De hade en bricka med varm choklad i en mugg och tända ljus.
Jag fick flera paket,  när jag öppnade ett av dem låg där  en riktig blunddocka i paketet.
Jag blev helt fascinerad över att dockan kunde blunda.
När pappa gått iväg till sitt arbete sa tante Ruth att hon skulle ”vaske” opp. (diska).
Jag satt i sängen och lekte med födelsedagspresenterna.
Plötsligt tyckte jag mig se ett ljus bakom dockans ögon.
Jag blev nyfiken och ville se vad det kunde vara,
försiktigt tryckte jag på ena ögat för att kunna kika bakom
- PLOPP! sa det och bägge ögonen försvann.
Chockad satt jag och tittade på de svarta ögonhålorna.
Det såg hemskt ut!
Min första tanke var, vad skall tante Ruth och pappa säga?
Kvickt slängde jag in dockan långt under sängen.
Senare den dagen när tante Ruth frågade mig efter dockan,
skakade jag bara på huvudet så att mitt ljusa hår flög runt huvudet.
Jag ville inte höra talas om någon docka.
Men det var ju klart att dockan hittades och jag fick en utskällning.
Efter det gillade jag inte blunddockor. 

Sommar i Norge 
med min lillasyster Agneta
Nu var vi två små ljushåriga, blåögda flickor som kom på besök till våra morföräldrar, 
deras hus var litet,  men det fanns ändå alltid plats för oss. 
Vi kände aldrig att vi var i vägen.
Morfar satt ofta i sin stol utanför huset med sin pipa,
han betraktade våra lekar med ett småleende.
Katten Nutte låg oftast i hans knä, hans strök henne sakta över huvudet och ryggen.

Foto: Astrid Möller
sommaren 1951 badar Agneta, mamma har använt samma pall, 
samma zinkbalja och fotograferat oss på samma ställe i trädgården som när jag var i den åldern.
Morfar sitter i sin stol och småler,
jag står i fönstret och tittar på, jag är sju år Agneta är två år och sommaren tog aldrig slut.

Poesi och verser

På femtio-talet skulle alla flickor ha en poesibok,
i den skrev alla klaskamrater, lärare, syskon och föräldrar,
men även släktingar.
Jag fick en poesibok i julklapp 1951,
mamma hade skrivit en dikt i börja av boken.
Den var egentligen till både min syster och mig:

Mycket vackra rader, mamma älskade  poesi, konst, natur  och allt som var vackert i livet!
men barn tänker inte alltid som den vuxne, 
så motvilligt tog jag med boken till skolan för att klasskamraterna skulle skriva i den,
ingen annan hade någon sådan inledning i sin poesibok. 
Yvonne  hade en norsk mamma, hon läste och sa efter en stund: - åh vad vackert din mamma skriver!
Det värmde i hjärtat, det blev accepterat.

Yvonnes vers

 mormor Annas vers

Kära Ann-Christin
Kämpa för allt som du har kärt.
Dö om så det gäller:
Då blir livet ej så svårt,
döden inte heller!
Din mormor   14/6-52
 

Min fröken Ebba Onselius som jag hade kontakt med ända in på 80-talet skrev en vers som löd:

"I ungdomens ljusa och leende vår
när livet dig tjusa och lockar
Hav akt på din väg
se upp var du går
och vilka blommor du plockar."

Dockan
Det var ca åtta veckor före jul,
jag hade precis fyllt åtta år,
min lillasyster var fyra år.
Jag fick stanna uppe längre på kvällen.
Mamma satt och stickade dockkläder,
mönstret var vitt och svart dockan som skulle ha kläderna satt bredvid henne. 
Jag frågade mamma och jag fick leka med dockan,
det fick jag men jag fick lova att vara rädd om dockan, 
det var nämligen min syster som skulle få den i julklapp.
Jag längtade till kvällarna när jag skulle få lov att leka med dockan,
hon hade dom vackraste bruna ögon i hela världen, hon var underbar,
dessutom hade hon inga blundögon.
Jag var så förälskad i henne. 

Foto: Ann-Christin Larzon
Min älskade docka Eva

Strax före jul var kläderna klara, och dockan skulle packas ner, 
jag pussade henne ömt farväl och sa till mamma, 
tänk vad Agneta kan vara lycklig som får en sådan fin docka.
På julafton öppnade vi våra paket, det var böcker, 
det var strumpor och livstycken. 
Slutligen öppnade min  lillasyster ett paket och skrek högt av glädje,
hon hade fått en docka med en nappflaska till och dockan kunde "kissa",
mamma hade på något otroligt sätt hunnit att sticka kläder till denna dockan också.
Jag förstod ingenting,
så las ett paket framför mig, jag öppnade paketet,
sedan satt jag helt förstummad, för i paketet låg "DOCKAN",  jag stammade fram ett:
”men, men”...mamma la fingern över munnen och sa sedan: 
”du älskar denna dockan så mycket, nu är hon din!” 
Jag flög upp och kramade mamma hårt, sedan grät jag av glädje.
Tänk hon var min, jag kallade henne för Eva.
Idag sitter dockan framför mig när jag skriver och tittar med vänliga bruna ögon på mig. 
Hon har fortfarande på sig de kläder mamma en gång stickade åt henne,
och hon påminner mig om att människan är god! 

Jul i Masthugget

Till första advent fick vi alltid en kalender,
ett år var det glitter på kalendern, den var vacker.
Månaden gick fort när man skulle öppna en lucka varje dag.
Ibland fuskade jag och höll upp kalendern mot lampan,
då kunde jag se vad det fanns i luckan.
Ett år fick min syster och jag fick en modell av Örgryte gamla kyrka i vårt barnkammarfönster,
när det började mörkna tände pappa en liten lampa i kyrkan,
den kvällen låg vi länge och bara njöt av ljuset som strålade ur dess fönster.

Foto:Ann-Christin Larzon

På fyrtiotalet infördes flera nya seder,
både adventsljusstakar, änglaspel och adventsstjärnor,
några grannar på Vattugatan satte upp dessa orange pappstjärnorna, de lyste så vackert,
jag tjatade på mamma och pappa att vi skulle ha en sådan,
men nej, mamma tyckte inte att det så så bra ut med en röd lampa i fönstret,
det påminde om "glädjekvarter" sa hon.
Det förstod jag inte alls.
 
Men en adventsljusstake inköptes, den lyste vackert i fönstret.
I början av femtiotalet köpte mamma och pappa även ett "Änglaspel".
När man tände första och andra ljuset klingade det vackert,
men vid tredje började pappa skruva besvärat på sig och vid fjärde advent,
for de små änglarna i en yster dans runt, runt, då tog det inte lång stund innan pappa blåste ut ljusen.
Några dagar före julafton skulle granen köpas, vi köpte alltid vår nere vid "Kleva" som låg mot Bangatan.
Det var ett väldigt dividerande innan rätt gran kunde bäras hem,
traditionen bjöd att den skulle kläs tidigast kvällen före julafton, 
vi hade tillverkat hjärtan som omsorgsfullt flätats, samt korgar,
vi prydde granen med kulor, glitter och norska och svenska flaggor samt våra hjärtan och korgar, 
den blev helt fantastisk att skåda och när pappa tände belysningen satt vi med tindrande ögon och njöt.
Så kom äntligen julaftonsmorgonen med julmat och julmusik,
på kvällen när tomten varit på besök och vi öppnat våra paket,
fanns det alltid några paket från Norge,
senare satt vi och lekte med julklapparna,
ett år fick min syster ett litet dockkök som eldades med metatabletter,
det doftade sötaktigt.
Julen var underbar, men ändå fanns alltid en längtan efter våren och sommaren och resan till Norge.

Foto: Astrid Möller

Agneta, mormor Anna, 
jag och dockan Eva 1952 

I mormors och morfars have
Mormor och morfars trädgård var ett stycke paradis på jorden,
morfar hade äppleträd och päronträd, hallonbuskar, vinbärsbuskar,
både svarta vinbär "solbær"och röda vinbär "rips"samt mängder av krusbärsbuskar,
bären var av olika sorter, små hårda sura, och stora söta, när de sprack med ett poff i munnen,
smakade det sommar, krusbär heter "stickelsbär",
när man åt hallonen fick man titta extra noga så man inte råkade svälja en mask.
Vi fick alltid äta så mycket vi ville av alla bär, somrarna hos mormor och morfar gjorde oss gott,
vi åkte därifrån stärkta, bruna och harmoniska.

Foto: Astrid Möller
Agneta o jag leker, 
morfar betraktar småleende leken i bakgrunden.

 
”Nå kommer barnetimen”

På 50-talet i Norge lyssnade nästan alla barn på ett radioprogram som hette "Barnetimen"
När klockan närmade sig strax före sex försvann alla barn från gatan och när melodin som inledde programmet spelades och sjöngs rusade man fram till radion...
"melodin och texten löd ungefär så här:
«Nå kommer Barnetimen, nå kommer Barnetimen, hysj, hysj, hysj, vær stille som mus!»
texten var skriven av Thorbjørn Egner, melodin var dansk,
i Sverige hade vi ett liknande program på söndagar som hette "Snurran".

Ibland hade mormor köpt en flaska "brus" som hette Solo,
den är som norrmännens nationaldryck, som svenskarnas jul och påskmust.
det var fest när man drack ett glas Solo. 

Liseberg

Fotot är taget på Liseberg 1953.
Mormor var på besök och hade precis köpt sig en mörkblå kappa, skor och hatt.
Mamma hade köpt en mörkblå klänning med vita prickar, kappa och nya skor.
Jag hade en röd manchesterjacka, grå veckad kjol, halvstrumpor och sandaler.
Min syster hade en  blå kappa och en mössa i samma färg.
Det lockiga ljusa håret ramade in hennes söta ansikte, hon såg ut som en liten kerub.

Foto: Helge Möller
Liseberg 1953. Här står vi uppklädda.
På -40 och -50talet hade man finkläder på söndagar och när
man gick och hälsade på någon, eller åkte till Liseberg.

Jag skrattar när jag betraktar fotot för mormor liknar Mary Poppins.
Hon hade ju dessutom arbetat i familj i London under några år.
När vi kom hem, åkte finkläderna av och vardagskläderna på istället.
När vi fick besök av gäster, sa man alltid: ”Vi skall ha främmat”


Foto: Astrid Möller

Här åker vi båt Agneta o jag, 
jag skulle åka med för att passa min syster, 
men det var knappt att jag kunde pressa ner benen i den lilla båten.

 
Denna vår skrev jag följande uppsats i Oscar Fredriksskolan: "Ja nu har våren kommit till Göteborg,
Liseberg slår upp sina portar och folk strömmar till."
Uppsatsen slutade så här:
"Jag kan försäkra er att om ni går dit med tio kronor på fickan, så har ni inte ett öre med er när ni går därifrån."
Vid detta besöket gick jag in i 'Lustiga huset' med min pappa, 
när man gick ut avslutades det hela med att man gick på en gungande bro och över ett galler,
där det blåste upp varmluft, intet ont anande gick jag efter pappa när min plisserade grå kjol flög upp över mitt huvud,
det stod massor av folk nedanför och kikade uppåt.
Jag blev väldigt generad och vände mig efteråt till pappa och sa: " vilken tur pappa att jag hade rena underbyxor på mig" 
Idag kan man ju skratta, men på 40 och 50talet präntade mammorna in i sina barn, 
vikten av rena underkläder om något skulle hända.

Resan hem till Norge
Tomtebrus

Senare det året, när sommarlovet precis hade börjat, åkte jag med mormor till Norge, vi åkte tåg.
Jag hade några kronor med mig och mormor sa välvilligt att jag kunde gå och köpa mig lite godis i kiosken. 
På den tiden var halva nöjet att stå och välja ut vad man skulle ha,
till slut blev det en påse med blandat godis,
samt en påse tomtebrus det låg i en liten fyrkantig påse,
papperet påminde om smörgåspapper.
När jag visade mormor gottepåsen nickade hon vänligt,och anade inte vad som skulle komma! 
Tåget satte igång och vi satt bara och njöt av resan.
Så blev jag törstig mormor pekade på en liten hylla på väggen, där stod en glaskaraff fylld med vatten,
bredvid stod det pappersmuggar.
Jag hällde upp vatten i två muggar, mormor ville också ha. Vattnet var kallt och gott.

När vi åkt ungefär halvvägs,
dukade mormor upp mat vid det lilla bordet,
vi hade med oss en smörgåspaket,
en termos med kaffe och en flaska saft och njöt av utsikten över åkrar och ängar i ett sommarfagert Sverige.
Så kom höjdpunkten, jag skulle få börja äta av min gottepåse,
mormor smakade på en karamell, jag satt och tittade på henne när hon sög på karamellen
vi hade det verkligen koseligt!

Så öppnade jag min tomtebruspåse,
rev av ett hörn och tog lite pulver i handen,
när man stack ner tungan i det vita pulvret blev det alldeles brusigt och rött,
rätt som det var tappade jag en klick av den röda smeten på min plisserade gråa kjol,
fascinerad tittade både mormor och jag på den ilsket röda fläcken som snabbt bredde ut sig.
Mormor sa till slut:  "Bevare mig väl, vad skall moern din si?"
Jag försökte trösta henne med att vi nog skulle få bort fläcken, 
men varken hon eller jag trodde på det,
flera gånger tittade mormor förtvivlat på mig och sa:
"varför var du tvungen att köpa sådant skräp?"
resten av resan var dämpad.

Vid stationen stod som vanligt morfar och det kändes tryggt.
Det var också skönt att återse Fredriksstad och Vaterland, 
de gamla husen och framför allt mormor och morfars hus,
så fort mormor bytt om till sina vardagskläder, 
skyndade hon ut på bakgården, la upp min kjol på ett gammalt träbord, 
tog en stor klick grönsåpa och så tvättade hon kjolen,
till vår stora lättnad försvann fläcken helt och friden återkom.
Vi pratade aldrig mer om  händelsen, vilket jag var tacksam för.

Jag börjad teckna tidigt.

Denna teckning satt jag och gjorde i trädgården hos mormor och morfar när jag var 10 år.

I fönster på andra våningen tecknade jag in min syster Agneta och mig.

 Grannens gård, på andra sidan planket
 hos mormor och morfar såg det exakt likadant ut

 men mormor hade en träbalja där hon tvättade.

Regniga  sommardagar
och en "hemlighet"

När sommardagarna bjöd på regn, öppnade jag en liten dörr in till ett "kott" (skrubb)
Därinne samlade mormor på gamla tidningar "aviser",
det var spännande att titta i dem de doftade på ett alldeles speciellt sätt.
Det fanns också ett litet större "kott" där man egentligen inte alls fick vara.
Morfar hade sin cykel där och katten Nutte brukade föda sina kattungar därinne.
En trappa ledde upp till en oinredd vind.
Däruppe fann jag en sommar en skatt,

min moster alla bokmärken "glansbilder" 
de låg i en kartong, länge satt jag och tittade på de vackra gamla bokmärkena.
Jag la sedan tillbaka dem, för att återgå gång på gång till dem.
Det var speciellt ett bokmärke som fascinerade  mig.
En liten blond flicka med blå klänning satt vid ett dukat bord.
Jag lekte att det var jag som satt där i den fina klänningen.
Men en sommar kunde jag inte motstå frestelsen,
jag tog några av de vackraste bilderna med mig hem till Sverige.
 

Under resans gång vaknade mitt dåliga samvete,
jag tyckte att tåget dunkade fram "tjuv" "tjuv" "tjuv."
När jag kom hem till Masthugget la jag bilderna tillsammans med mina andra bokmärken,
men jag var alltid noga med att lägga undan dem när jag bytte bilder,
jag hade mycket dåligt samvete för vad jag gjort.
Jag berättade det aldrig för någon.
Om jag sagt det till mormor är jag säker på att jag skulle fått bilderna. 
Som vuxen gav jag bilderna till min moster och det kändes mycket bra,
"glansbilderna" hade nu kommit till sin rätta ägare!

 
Sommarbostäder

När sommaren kom hyrde mina föräldrar alltid en vecka ute på Styrsö eller Hönö,
vi hyrde också på Prässebo och Ödsmål, 
ibland var mamma sjuk och då var vi på koloni, 
vi var på en koloni i Jörlanda vid två tillfällen, samt på en koloni i Hällefors i Värmland.
Efter kolonivistelsen åkte vi till Norge. 
Vintrarna var vi alltid i Göteborg, då mormor kom och hälsade på oss,
ofta kom hon på vårvintern, så att hon kunde passa på att köpa vårkläder. 
När Kapp - Ahl startade sin affär på Omvägen lockade han kunderna med sina låga priser,
då åkte mamma och mormor dit och handlade. 
Jag minns att han ibland hyrde in sig på Heden där han sålde massor av billiga och bra kläder. 

Hvaler

Sommaren 1953 hyrde mina föräldrar ett rum i en villa på Hvaler i norska skärgården,
där vi hade trivsamt litet rum på andra våningen.
Värdparet herr o fru  Øystad bodde själva i bottenvåningen, 
fru Øystad var en vänlig dam som smålog mest hela tiden, 
hennes man var lite mystiskt, han kunde trolla!

Fascinerad och lite lätt äcklad, betraktade jag den lille mannen
när han plockade ut en liten boll ur munnen,
en boll som han tidigare hade låtit försvinna ur sin hand,
han plockade ut en slant bakom mitt öra....

länge efter undrade jag hur det hela gick till, vi barn hade en lek,
när man slog strax under sina knäskål, lär det som växelmynt,  
denna lek roade vi oss med ibland uppe i Masthugget.

Värdfolket hade hönor och en tupp, de gick fritt utanför och skrockade,
en brun höna i flocken var halt, henne började jag att mata...
Ganska snart var hon så tam att hon kom haltande så fort jag kom ut.
Jag kan ännu minnas den stora varma lyckan det var,
att bära den varma, tjocka hönan i famnen,
när jag strök henne över fjädrarna eller kliade henne,
skrockade hon sakta och förtjust och slöt ögonen. 
I rummet bredvid oss hyrde en familj från Skottland,
de hade två pojkar jämngamla med min syster och mig, de hette Sten o Greg

Foto: Astrid Möller
Från vänster Agneta, Sten, Greg.
Till höger står jag med min ”tama höna”

 Strax nedanför huset låg handelsboden, havet och bryggan,
en dag vandrade Agneta o Greg ner till affären för att köpa glass. Greg räckte fram sin peng och sa
"one ice-creame please  Agneta sa: " nej Gregg jag skall säga det istället så farbrorn förstår" så sa hon:
"En glass tack"...Till saken hör att glass på norska heter Icecreme.
Den norska glassen var helt ljuvlig 
Här sitter vi och äter utanför affären och äter glass,
de mörkröda rosorna bakom oss doftade intensivt,
solen strålade och himmelen var blå som den oftast var i barndomen.

Foto: Astrid Möller

En kväll fick vi låna en eka, pappa rodde med kraftiga årtag,
vattnet var helt stilla, plötsligt började pappa sjunga
"Då blev jag förälskad i Beate-Christin, ibland jasmin om våren",
hans mäktiga röst ekade över havet och föll mjukt in mot land, jag rös...
vår pappa sjöng vackert! 
En annan kväll gick vi längs stranden,
vi letade vackra stenar, pappa höll plötsligt upp en svart långsmal sten och sa, 
"titta på denna stenen vad liknar den,
mamma sa direkt "jungfru Maria i bön", 
stenen fick åka med oss hem till Vattugatan 4 i Masthugget och numera äger min syster den.

 
Tillbudet

Tiden på Hvaler var slut och vi skulle åka tillbaka till Vaterland och morföräldrarna,
av någon anledning, som jag än idag ännu inte begriper, 
skulle jag få stanna kvar hos värdfamiljen,
(jag tror att jag hade svårt att lämna den tama hönan)
En dag skulle jag följa med fru Öystad  till en båt som kom med kött och annat som inte handlaren hade,
båten låg redan vid den stora bryggan strax nedanför öns enda affär och Fru Öystad försvann ner i båten för att handla.

Jag stod kvar på däck men efter en stund fick jag tråkigt och beslöt att ta en promenad utanför relingen.
Det fanns en ganska bred kant på utsidan, med ett räcke som löpte runt hela båten, det var spännande,
jag hade gummistövlar på fötterna och det var en utmaning att gå där, när jag hunnit  nästan runt,
fick jag en otrevlig överraskning, det fanns en stängd grind där,
innan jag hann begripa hur det gick till hoppade den ur sina gångjärn jag föll baklänges mot stenarna under bryggan,
med grinden ovanpå mig och allt blev svart.  När fru Öystad hade handlat klart tittade efter mig,
när hon inte kunde finna mig antog hon att jag gått "hem".

Båten lämnade bryggan och kvar på botten på fyra meters djup låg jag medvetslös.
En stund senare kom handlaren och en medhjälpare från affären,
för att hämta lådor med mat, när handlaren spottade snus i vattnet,
hajade han till och tittade en gång till. Han undrade: "ligger det någon där nere?"

Den dagen var jag klädd i en röd klänning med vita prickar.
Mitt ljusa hår böljade fram och åter i vattnet.
Detta såg de båda männen uppe på bryggan.
 "Det ser ut som en liten flicka" sa  den ena mannen.
Handlaren hoppade då ur sina träskor och dök ner i vattnet och med ett visst besvär lyckades han lyfta bort grinden som låg över mig.
Med mig i famnen kom han upp till ytan och väl uppe på bryggan började han sedan att tömma vattnet ur mina lungor.
Jag minns hur jag vaknade upp och såg de två männen samt andra nyfikna åskådare som nu samlats runt oss.
Jag minns vidare hur rädd jag var.
På darrande ben reste jag mig upp och sprang mot huset med vattnet skvättande ur mina gummistövlar.
Jag blev torkad och nerbäddad i soffan.
Den chockade fru Öystad, ringde telefonnumret min mamma uppgivit som gick till affären som låg bredvid mina morföräldrars hus.
Mamma kom ut till Hvaler, med en jättestor bukett rosor till handlaren, som var den stora hjälten,
jag fick tacka och niga för att han räddat mitt liv, det klart jag var tacksam, men mest skämdes jag,

som jag ställt det, efter den dagen hade jag djup respekt för vatten,
det dröjde innan jag vågade lära mig simma.

Sommarlekar

1954

Somrarna hos mormor och morfar var härliga, det enda felet var att dom var för korta.
Hos mormor fick vi oftast leka med riktiga saker.
Mormor hade en liten symaskin som gick att sy på, den var trevlig.

Foto: Astrid Möller
På fotot syr jag på symaskinen, medan Agneta pysslar 
med någon annan jätteviktigt lek.
Vi har på oss mormors förkläden som vi lånat

Jag tror att det var just den här sommaren som Fredrikstads kommun tog ett beslut att installera  "flombelysning" i träden i Gamlebyen. Sent en kväll i augusti när Agneta sov,  gick jag tillsammans med mamma och pappa  till Gamlebyen, vi skulle titta på "flombelysningen". Jag minns ännu vilken upplevelse det var att se de upplysta träden,  det var så vackert att jag bara stod och flämtade av beundran, de förut så mörka träden,  strålade i  de skönaste gröna färger. Jag tror hade aldrig sett något så vackert... Idag kan jag jämföra med Lisebergs julmarknad och alla lampor som sitter i träden och strålar.
I augusti brukade vi åka hem till Göteborg och Masthugget igen, då började kvällarna mörkna. När tåget närmade sig Göteborg och man såg alla ljusen från staden, siluetten av gasklockan och Masthuggskyrkan, de stora lyftkranarna i hamnen,
kände jag hur ljuvligt det var att komma tillbaka till mitt Göteborg,  till pappa, till  kamraterna, skolan och vårt gamla Masthugget.
Jag visste ju dessutom att nästa sommar skulle det bli en ny vistelse i Vaterland hos mormor och morfar.
 

BESÖK PÅ EPA

En gång om året fick vi besök av  mormor Anna, hon kom alltid med tåget. 
Det var lika spännande varje gång att åka med trådbussen från Masthugget ner till Lilla Torget,
där vi bytte till spårvagn som tog oss till Centralstationen. 
Tåget var nästan alltid försenat. Det var trevligt att se på alla resande. 
När mormor skulle gå av tåget behövde hon hjälp. 
1946 blev mormor skadad i sitt ben av en stångande getabock,
efter den händelsen fick hon använda käpp. 
Men det var inget hjälplöst över henne. 
Hon hade arbetat i London i sin ungdom, talade perfekt engelska,
var mycket social med stor integritet. 
Från Centralen brukade vi alltid ta en taxi, det var roligt att åka bil,
något som man inte var van vid.
Mormor brukad alltid sova i en turistsäng som vi ställt i köket,
hon snarkade så att det dånade i väggarna,
då låg Agneta och jag och fnissade, det lät så roligt,
för det mesta bodde hon hos oss i en månad. 
Hon köpte alltid med sig kläder från Sverige. 
När Kapp-Ahl öppnade var hon och mamma en av de första kunderna,
det var något alldeles nytt att kunna köpa kläder så billigt.
1954 var Mormor hos oss på ett av sina årliga besök, 
då ville hon att jag skulle gå med henne till EPA på Andra Långgatan,
hon skulle köpa en kam och en brosch till sin klänning.
När vi kom in i affären gick vi runt en stund och tittade på alla varorna som fyllde diskarna.
Sedan fick jag i uppdrag att hjälpa henne att välja ut en brosch, 
jag valde då en med en gammalrosa sten och massor av gnistrande små "diamanter" runt stenen. 
Jag tror den kostade knappt tre kronor. 
Vi hittade en stor rosa kam i plast.
Föremål av plast hade precis gjort sitt intåg i vårt land. 
Glada och nöjda gick vi sedan ner till Linnégatan och tog trådbussen för att åka hem.

Följande sommarlov var jag som vanligt på besök i Norge.
En morgon när jag gick nerför den lilla smala trappan från andra våningen,
kände jag en sådan lust att kika ut genom det lilla runda kajutafönstret,
jag fick då se mormor sittande på en stol i köket,
hon satt med ryggen mot mig, hennes hår var utslaget
och liksom böljade ner över ryggen.
Hon kammade sig omsorgsfullt med den stora rosa kammen som vi köpte på Epa i Göteborg.
Solen sken in och träffade håret, det glänste som silvertrådar.
Jag öppnade tyst dörren, men hon märkte mig inte och jag stod alldeles stilla.
Svarta hårnålar låg på bordet,
hon flätade håret och förde upp flätan, fäste den med hårnålarna.
Hon samlade upp hår som fallit av, tog ihop det till en liten boll,
reste sig mödosamt upp och gick till ugnen för att kasta in det, då fick hon syn på mig som utbrast
-Åh vad vacker hår mormor har!
Hon log varmt och jag gick fram till henne kröp nära henne,
hon luktade mormor och  sommar.
En varm stråle trängde sig upp i bröstet, hon var min stora trygghet.

 Ungefär en vecka efter denna händelse kom jag ner i köket
lagom till att mormor skulle börja sin morgonritual med håret,
jag frågade om jag fick hjälpa henne att kamma håret,
utan ett ord räckte hon över kammen till mig och jag började försiktigt kamma det,
jag var stolt över att jag hade fått vara med när hon köpte sin kam
och översköljdes av en euforisk känsla och innan jag hann blinka böjde jag den stora kammen i det jag sa: "vilken fin kam och så stark!" 
den går ju att böja, plast är starkt!
ett otäckt ljud hördes när kammen gick sönder 
Mormor blev jätteledsen, och jag skämdes så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Så fort jag kom hem till Sverige fick jag pengar och köpte en ny kam som vi sände iväg med posten.
 
När mormor dog fick jag ärva broschen,
varje gång jag tar fram broschen minns jag henne med värme,
men händelsen med kammen vill jag helst glömma.

Foto: Ann-Christin Larzon
Mormors brosch

Födelsedagen
Mormor firade sin 65-åriga födelsedag hos oss på Vattugatan i Masthugget,
det var en dag jag aldrig glömmer.
Mamma var inne hos en grannfru för att lära sig hur man viker linneservetter på ett speciellt sätt. 
Jag har för mig att denna vikningen hette 'solfjädern', (servetterna var stärkta.)
Bordet dukades med en vit välmanglad linneduk.
Finporslinet med björnbärsdekor, dukades fram.
En vas med mormors blombukett stod mitt på bordet.
Jag kan inte minnas vad vi åt, men det var säkert en god stek,
med sås och potatis och gelé till, före det var det småvarmt och sill.
Mamma hade lagt upp smöret på ett vackert sätt, med en persiljekvist.

Foto: Astrid Möller

Efter maten dukades kaffebordet upp,
med mammas hembakade toscatårta och bullar.
Vi hade mycket trevligt och mormor var på ett strålande gott humör.
Detta var verkligen hennes dag.
Hon kände sig ompysslad och älskad.

Sommaren 1956

Detta var min lyckligaste sommar, jag befann mig i gränslandet mellan barn och vuxen.
Jag kunde göra allt det som ett barn kan tänkas göra, 
ändå stod jag på tröskeln till de vuxnas värld och kikade mig yrvaket omkring.
Ibland klättrade jag i träd (mest uppe i Slottskogen) 
vid kanten av August Kobbsgatan, eller prövade jag mina krafter, 
genom att klättra upp utanpå Kikartornets branta sida. 
En gång jag så högt, att jag nästan inte kunde komma ner igen.
Jag ville pröva allt, hemliga gångar och annat skulle prövas utforskas och genomsökas.
Att springa uppe på muren vid Masthuggskyrkan var en utmaning,
jag slutade inte med det förrän jag en dag råkade hoppa ner från den högsta delen av muren,
jag smällde knäna i hakan och trodde att mina framtänder gick sönder.
Min bästa vän Gunilla (Gia)  kom fram till mig, jag öppnade munnen och blod bubblade fram,
jag spottade och spottade,
Gia tittade, men alla tänder var hela då gick vi hem, vi beslöt att inte berätta det. 

Plötsligt skärpte jag till mig och blev en mogen ung dam som skulle fylla tretton år till hösten.
Min syster skulle börja andra klass, vi hade roliga stunder tillsammans.
Det är och det var en rikedom att ha ett syskon som man kan dela allt med,
som detta att vi alltid åkte till Norge på vårt sommarlov.


Foto: Astrid Möller
Agneta och jag  i haven 
hos mormor och morfar

Äppledoft och sommar 

Mormor samlade vinteräpplen.
Varje år strax före jul skickade hon ett paket till oss som vi hämtade på postkontoret.
När vi steg in på posten kände vi genast den karaktäristiska doften av mormors övermogna äpplen.
Hon hade även bakat kakor med riktigt smör vilka dessvärre härsknat under transporten från Norge till Sverige,
allt fick slängas.
Men det var hennes omtanke som räknades. 
I paketen låg också stickade strumpor och vantar,  de var sköna att ha när det var kallt,
när jag tog på mig vantarna, kunde jag känna en svag doft av mormors vinteräpplen, 
det doftade sommar och påminde mig om mormor och morfar och deras ombonade lilla hus i Vaterland i Norge.  
När jag gick omkring uppe i Masthugget i Göteborg,
kändes det gott i hjärtat att tänka på att när sommarlovet började
skulle jag få sätta mig på tåget eller bussen, och åka till dem.
Jag skulle då bli mött på stationen av morfar. 
Lång och ståtlig, med skepparmössan på huvudet och händerna på ryggen,
lugnt tuggande tobak skulle han stå där och vänta på mig.
När han gav mig sin välkomstkram, skulle han dofta morfar,
hans bruna ögon skulle plira vänligt,
han skulle ta resväskan, ibland bjöd han på en taxi hem. 
Men oftast gick vi från stationen ner till färjan
som tvärsöver Glommas strömmande vatten tog oss till Gamlebyen.

"Fergestedet" om vintern, i det lilla huset fanns ett biljettkontor
på andra sidan Glomma ligger mitt älskade Gamlebyen

Vi skulle vandra genom Gamlebyen,

över kullerstensgator och jag skulle förundrade mig än en gång över att allt fanns kvar,

precis så som jag mindes det från tidigare somrar.
Vi skulle vandra vidare utefter vallgravarna där änderna sam, ivrigt väntande på ’mina brödkanter’,
som jag några dagar senare skulle mata dem med

och jag skulle glädjas över att allt var som vanligt och ingenting hade förändrats.
Så skulle vi gå in på Skippergaten där de låga 200-åriga husen låg tätt.
Rosorna skulle klänga på husväggarna.
Morfar skulle peka på det första gula huset till höger, och han skulle säga,
som han alltid gjorde: " I det huset blev jeg födt." 
Lite längre ner på Skippergaten, skulle vi ta till vänster och då skulle vi komma in på Movigsgaten,
långt ner på gatan skulle jag då kunna se mormors o morfars hus,
innanför ett högt staket med en grön häck,

och ett tjugotal krusbärsbuskar låg huset och allt skulle vara som "vanligt"
för så hade det alltid varit och så skulle det förbli, annars var det inte sommar,
detta var den stora tryggheten... 

Foto: Astrid Möller 1957
 

Mormor skulle stå och vänta i dörren,

liten bredbent, med vita sockor, sandaler, och blommig blåvit klänning med ett prydligt förkläde knutet runt sin tjocka mage.

Det grå tjocka håret skulle vara samlat i en fläta.

Hon skulle också möta mig med ett varmt leende och slå ut med armarna i en välkomsthälsning.

Det skulle kännas gott att krypa in i hennes famn.
Då skulle jag vara "hemma” jag hade ju två hem och detta var mitt härliga sommarhem.

Lunch

Det var runt lunchtid,
mormor stod i det hemtrevliga lilla köket och lagade mat,
just denna dagen skulle vi äta äggröra och bacon, det doftade ljuvligt,
katten Nutte låg på trasmattan och spann, dörren från köket ut mot förstugan och trädgården stod öppen.
Det var soligt och varmt, jag hjälpte mormor att duka,
hon vände sig om och sa -Acki vill du vara så snäll och gå ner till bryggan och säga till morfar att han kommer hem och äter,
jag öppnade den höga svarta järngrinden som gick igen med ett speciellt klickljud,
så gick jag ner till bryggan det var promenad på ca. 200 meter.
När jag gick förbi ett av grannhusen stod grannen J. och hans fru Å. utanför,
jag hälsade på dem och J. började genast prata, han var en gemytlig man,
när hans fru Å. pratade var det svårt,
hon var från Tromsö och det var mycket svårt att förstå vad hon sa.
Nere vid bryggan var jag tvungen att gå fram till älven och titta en stund,
det var alltid full fart på vattnet, massor av oberäkneliga strömmar.
Man hade berättat för mig hur en av mina lekkamrater Tore,en gång trillade i från bryggan,
han hade regnkläder på sig, "norska oljekläder" och var liten och nätt,  snurrade runt runt på vattenvirvlarna
tills en av de gamla sjömännen som alltid fanns nere vid bryggan drog upp honom, med en båtshake.
Efter en stund tittade jag efter morfar, jodå där satt han på en av bänkarna och tuggade tobak,
vi gick sakta tillbaka till mormor och den goda lunchen. Vid matbordet skar mormor upp bröd,
då sa morfar något han ofta sa: "Det var limpa, det var lompa, det var grov vetekaga". 
Han skrattade hest och berättade om när han var till sjöss hur en kocka från Skåne frågade mannarna om de ville ha limpa eller grov vetekaka. 
För morfar blev detta en rolig svensk ordlek.
Vi skrattade lika mycket varje gång. När det åskade sa morfar sina få svenska ord:
"När åskan fasligt dundrar slår blixtarna mot skyn, jag hittade jag på.... " Då rusar alla gubbar hemåt till byn"
detta roade honom enormt och han skrattade ofta så han fick en hostattack, likaså satt han och hörde på det svenska vädret på radion, när man sa:  "enstaka skurar här och var," 
skrattade han och sa:  "vet dom inte var det skall regna?"
jovisst kunde det vara en viss skillnad "forskell" på norskan och svenskan.
Så avslutade vi mätta och belåtna vår lunch.

"Nysgjerrighet"*
 "spör* mig ihjäl"
Strax intill mormor och morfars hus låg ett gult hus,
man passerade det varje gång man gick ner till bryggan och älven.
I huset bodde en kvinna som ofta stod och hängde mot sitt staket och när vi barn gick förbi,
passade hon ofta på att fråga ut oss om småsaker, det var väl hennes nöje.
Hon kallades därför "spör* mig ihjäl" En dag frågade hon mig: " Var är din pappa då"?
jag svarade artigt,  - han är i Göteborg, då kom nästa fråga: "vad gör han i Göteborg då"
jag svarade att han arbetade, nästa fråga: "när kommer din pappa då"  
jag svarade att han skulle komma om en vecka... Så frågade hon: "vad arbetar din pappa med då"
jag svarade tålmodigt att han var byggnadsarbetare och vicevärd.
Grannkvinnan ställde ytterligare frågor och jag svarade, till slut var hon nöjd och jag fick gå förbi.
När jag kom hem berättade jag för mormor och mamma vad som hänt,
mamma sa till mig att denna kvinnan är mycket nyfiken och så förbjöd hon mig att berätta något för henne:
"nästa gång hon frågar ut dig  Acki så skall du svara det vet jag inte, har du förstått det" jodå det hade jag.
Det gick några dagar, så blev jag återigen stoppad av hennes malande röst, - "hur mycket tjänar din pappa"  mitt svar - "det vet jag inte," 
"vad gör din pappa nu då"  " vet inte," bor ni i eget hus i Göteborg?  - det vet jag inte, 
då tittade hon misstroget på mig och fnös, - vet du icke noe du a*
efter den dagen frågade hon mig aldrig mer någonting och jag var mycket lättad.

*nyfikenhet
*fråga
*vet du inte något du

Foto: Ann-Christin Larzon
Detta bord med kopparbricka på stod vid mormors säng.
Numera står det vid min säng.

Mormor älskade lövkojor,
när hon hade köpt en bukett i blandade färger,
tog hon fram en vas av silver, morfar hade fått den från sin arbetsplats på De-No-Fa,
(De Nordiske Fabriker) när han gick i pension. 
Utanpå vasen kunde man läsa hans namn Christian Emmik Torgersen och när han började och slutade på De-No-Fa.
Vasen blänkte så vackert på det mörka runda bordet,
lövkojorna doftade starkt av sommar.
Klockan tickade, katten spann, morfar blåste förnöjt rökpuffar från sin bruna engelska läderfåtölj. 
Allt andades frid och harmoni.
Det var 50-tal och sommarlov, allt kändes rofyllt.
Detta var en del av min verklighet, som formade mig,
som gör att jag idag kan känna harmoni och glädje över enkla vardagsting,
en doft från förr, ett mönster, en rörelse som minner mig om tiden i det förgångna hos mormor och morfar
i det gamla hemtrevliga huset på Movigsgatan 33 i Vaterland.

Haven

Den hjälpsamma damen

Ungefär en gång i veckan knackade det  på mormors dörr, utanför stod en försynt dam.
Mitt minne av frk. Petersen var, en blå kappa, en blå mössa på ett grått hår.
Hon var smal och lite sned i hållningen och verkade alltid förkyld.
Med huvudet på sned ställde hon samma fråga som hon säkert ställt massvis med gånger:
"Skall det vaere noe idag da?" 

teckning: Ann-Christin
Skall det vaere noe idag da?
 
Mormor lämnade då över en skriven lista tillsammans med en börs med pengar och en nätkasse.
Damen sa: "På gensyn da fru Torgersen" och gick iväg.
Efter ca en timma var hon tillbaka,
då var hon svettig och det grå håret var rufsigt när hon lämnade över varorna och redovisning av pengarna.
Jag hörde att hon sa: "Tusen tack da frue" så hon fick säkert en liten slant.
Ibland såg jag fröken Petersen inne i Gamlebyen, hon gick mycket raskt mellan affärerna.
Hennes nätkassar blev mer och mer fyllda.
Om hon såg mig, log hon ett litet snabbt, skyggt leende, och skyndade förbi.
Hon handlade säkert för fler grannar och var helt klart till mycket stor hjälp för många äldre människor i Vaterland,
kanske drygade hon ut sin pension på detta viset, samtidigt som hon kände sig behövd.
Hoppas att denna hjälpsamhet finns i vårt samhälle idag också.

teckning: Ann-Christin

Efter en timma var hon tillbaka svettig, och med rufsigt hår.
Fröken Pettersen hjälpte även min mormor att städa och tvätta inför vår ankomst på sommaren.
Mormor bjöd henne även på lite mat och kaffe, samt betalade henne en slant för hjälpen.
Man kan ju säga att fröken Petersen agerade som hemtjänsten gör idag.

 
Agurk og tomater
Acki ropade mormor vill du vaere så snill og gå op till gartneren og köpe litt tomater og agurk?
Detta gjorde jag med glädje, att gå upp till den lilla handelsträdgården och in i det ångande växthuset, var väldigt trevligt.
Tomaterna doftade solmogna och sommar.
Trädgårdsmästare Sarin var en trevlig man i grå rock som gick omkring och pysslade med sina grönsaker och blommor.
Snart hade jag fått en påse tomater och gurka, som jag betalade för innan jag gick den lilla korta biten ner till mina morföräldrar.

Ertebilen

Ett rop hördes ute på gatan -ertebilen kommer skynt dere!
Tillsammans med de andra barnen sprang jag upp mot Havannas hus, den vägen skulle lastbilen ta.
Så kom bilen, fullastad med gröna ärtor, de hängde långt ut över flaket.
När chauffören såg oss sänkte han farten, så att vi fick möjlighet att repa ärtor.
Vi sprang efter bilen så länge chauffören körde, så svängde han in till fabriken där ärtorna nu skulle rensas.
Nöjda gick vi hemåt med famnen full av ärtrevor.
Mormor skrockade förtjust -du store verlden så mye grönne erter! 
Sedan satt vi sida vid sida och rensade.. Jag kan lova att de ärterna smakade gott.
Ingen funderade över om det var tillåtet eller ej.


Foto: Jan Hermansson
Det gamla ärteplockeriet sommaren 2004

 Vaterland

Det var krusbär "stickelsbär,"  hallon "bringebär," svarta vinbär "solbär," och röda vinbär "rips,"
det var "bestemors sylt "syltetöy," "kneipbröd," "loff" och "flatbröd" med geitost, och mormors goda "filbunkar" (surmelk) som alltid stod väntande ute i matkällaren mormor och morfar kallade det kalla rummet för (brygghuset) Hur mycket man än åt, fanns det alltid en ny filbunke.

På andra våningen i det lilla huset, byrån med de glittrigt doftande malkulor,
som inte fick slickas på. Sommarlekarna bakom byrån och framför, när vi lekte affär, 
min syster och jag, spegeln på byrån som fälldes ner till hälften och blev till en lucka där man kunde handla de mest fantastiska ting

Regniga dagar när man mest låg och läste, vilade och växte,
plötsligt var sommarlovet över och vi reste hem till Masthugget igen.
Lite vemodigt var det, men vi levde i den fasta tron på att nästa sommar skulle vi komma tillbaka till Vaterland,
det föresvävade oss aldrig att det kunde vara på något annat vis.
detta var vårt sommarlov, så här hade det alltid varit och så här skulle det alltid förbli.

gemenskap

När mormor sa:  "nej nå sätter vi på litt kaffe dere,"
då var det en skön stund av gemenskap.
När vädret tillät, satt vi ute under det stora päronträdet.
Mamma la en duk på bordet, en duk som mormor broderat.
Vi åt hembakade kakor och de vuxna drack kaffe, min syster och jag drack saft.
De flesta väntade med att börja dricka kaffe tills konfirmationen.
Själv drack jag inte kaffe varje dag förrän jag var uppe i tjugoårsåldern. 

När jag betraktar denna sköna sommarbild, känner jag lycka.
Alla ser så avspända och harmoniska ut.
Den gula emaljkaffekitteln med sitt gröna handtag står på bänken bredvid min syster.

 

* Grini norskt fångläger

vilket jag tror är kan vara bra för många människor. 
De gick alltid upp vid samma tid på morgonen och la sig vid samma tid på kvällen.
Mormor lånade ofta böcker från biblioteket, böcker som hon gärna läste högt ur för min piprökande morfar, 
han satt med halvslutna ögon och lyssnade hummande och nickande.
En gång i veckan kom herr Mensen som sålde tidningar.
Han var alldeles sned i ryggen av allt kånkande på sin stora väska som var proppfull med veckotidningar.
Någon gång kunde mormor köpa ett "Norskt Ukeblad" til mig,  jag  älskade att läsa den tidningen.
Det var roliga tecknade serier i den, en hette "Den lille kongen".
Men själv köpte hon alltid ”Arbeidermagasinet”, en tidning med hög litterär kvalité. 
När jag blev äldre och påpekade det komiska namnet som herr Mensen hade, svarade mormor lakoniskt:
"Nåja, men tänk på fru Mensen." 
Hos mormor och morfar gjordes allt i en viss ordning, och på ett visst sätt, så som dom alltid varit vana vid.
Till exempel var det aldrig tal om att möblera om. 
Allt stod på samma sätt som det alltid gjort.
Den största förändringen i deras liv, var  när dom fick vatten indraget i huset.
Tidigare hade de alltid fått hämta vattnet i en hink. 
Den stora pumpen där alla i grannskapet hämtade sitt vatten fanns strax utanför deras hus. 
Där stod också kvinnorna och tvättade familjens tvätt. 
Man bytte inte kläder och sängkläder så ofta förr som vi gör idag. 
Kanske vi duschar och tvättar kläderna alldeles för ofta?
Men det klart vår miljö är betydligt smutsigare idag än för femtio år sedan.

Foto:Rolf Grieg
Vy mot gatan, på brandposten stod det "knus" (krossa) glaset, det vågade vi aldrig göra.

Kilimanjaro
Ett magisk ord

Varje sommar brukade vår morfar skoja med oss, min syster och jag var lättroade.
Antingen tog han ut sina löständer och vrängde till ansiktet med en lustig grimas.
Eller sa han en lustig vers.
Han gillade att härma oss också, när vi sa mamma, härmade han det!
Det lät roligt när han sa det. Men det roligaste ordet var när han sa: "Kilimanjaaaaaro" 
när jag blev lite äldre frågade jag honom vad ordet betydde,
men han log bara hemlighetsfullt och sa det magiska ordet igen: Kilimanjaaaaro,"
det tycktes roa honom enormt att jag ville veta ordets betydelse.
Jag tyckte om ordet, det skapade en gemenskap mellan morfar och mig.
När jag gick i femte klass i Oscar Fredriksskolan (uppe i Masthugget Göteborg)  hade vi geografi,
en dag läste vi om Afrika, plötsligt läste jag:
"Kilimanjaro" i Tanzania är Afrikas högsta berg.
Då förstod jag, morfar hade ju varit till sjöss...
Detta var hans hemlighet, och nu visste jag den.
Då sommaren kom och morfar upprepade sitt magiska ord sa jag i triumf: 
"ha, ha för jag vet vad Kilimanjaro betyder nu morfar" och så berättade jag.
Morfar sa ingenting, men efter den dagen sa han aldrig mer det magiska ordet  "Kilimanjaaaro". 

                               
Språkförbistring
Som små barn sa vi ofta ord utan att veta dess betydelse.
Så var det med ordet förkläde som vi uttalade 'förrklä'  min norska mamma sa 'törrkle' 'lommetörrkle' om näsduken.
Lång tid sa jag 'hånkebandet' (handdukshängaren) har gått sönder,
utan att veta att det heter handdukshängare. 
I skolan sa jag en dag:  "åh nu skall jag gå hem och göra lite 'eggedosis'."
jag blev väldigt förvånad när alla skrattade runt om mig.
Någon frågade:  "vad är det?"
När jag förklarade att det var ägg och socker som man vispade samman, sa mina klasskamrater:
"då menar du ju ”vispat ägg".
På så sätt lärde jag mig att eggedosis betyder 'vispat ägg'.
Men fortfarande säger jag hånkleband och eggedosis. 
När jag var 10 år blev jag bjuden på 'eggedosis' av en kompis äldre släkting, en liten vimsig rolig äldre tant. 
Den 'eggedosisen' var extra söt och mycket stark, men god! 
När jag sedan kom hem till min mormor, var jag yr och ostadig och knallröd om kinderna.
Mormor tittade förvånat på mig och luktade på mig i det hon sa - du är ju onykter.
Jag berättade vad vi blivit bjudna på,
mormor gick genast tvärs över gatan in till grannen för att förhöra sig om vad som hänt, 
jodå, den söta lilla damen hade blandat i sprit i vår 'eggedosis,' jag sov gott och länge,
men kände mig lite underlig i huvudet när jag vaknade.

Foto: Rolf Grieg

Vid ingången till huset stod det en vit karmstol.
Den var morfars och i den satt han ofta,
lugnt tuggande på sin tobak, filosoferande över livet.
På väggen bredvid stolen hade det en gång funnits en dörr.
När jag var barn var den igenspikad.

Där fanns ett humlebo.

Humlorna satte sig ofta på morfars hand eller arm,
med ett pekfinger strök han dem varsamt över ryggen,
då satt humlan alldeles stilla.
Jag tänkte - morfar har nog hade tämjt humlorna.

Där morfar satt på sin stol sträckte sig päronträdets mäktiga grenar över hans huvud.
Hur de päronen smakade fick jag aldrig veta.
När de mognat hade vi redan åkt tillbaka till Göteborg och Masthugget.

Men när jag tänker efter syltade mormor päronen
och på sommaren
åt vi de inlagda päronen till efterrätt med tjock vispad flöte (grädde) till, det smakade underbart.
 

Mormor läste många böcker. Ibland följde jag med henne till biblioteket.

Då tog vi färjan från östsidan av Fredrikstad  till västsidan,

sedan var det bara en kort promenad fram till det vackra biblioteket som jag tyckte liknade ett ståtligt slott.

Mormor älskade att gå omkring och välja böcker, så gjorde också jag.

Senare när mormor satt i vardagsrummet och läste sa hon: "Här skall du få höre Christian" så läste hon högt för morfar,

som satt i sin fåtölj tuggande sin tobak.
 "Ja, ja" sa morfar, ibland skrattade han gott, jag låg eller satt på soffan och lyssnade.
Idag funderar jag på hur vår tid har blivit,
kräver barn verkligen alla aktiviteter som bjuds dem?
Att få vara tillsammans med vuxna,
och bli bekräftade är det viktigaste av allt i världen när man är barn.

Kvällsbestyr

Att gå och lägga sig hos mormor och morfar innebar en speciell ritual.
Eftersom dom varken hade vatten eller toalett inne, 
krävdes det en omständlig men trevlig procedur.
Utedasset eller på norska ’do’ låg vägg i vägg med vedboden.
Inne på ’do’ hängde en mängd bilder.
De var reproduktioner av kända konstverk,
de tavlor som var allra vackrast var de två stora oljetrycken i färg med skyddsänglar.
De var inglasade och försedda med breda guldramar.
Jag satt ofta och iakttog barnen på bilden,
som gick så farligt nära stupet.
Den mäktiga ängeln som stod bakom barnen höll sina skyddande händer över dem. 
Tavlorna ingav trygghet.

                                 
Skyddsängeln

På utedasset doftade det på ett mycket sällsamt sätt,
doften kom från en burk med vitt pulver, som morfar då och då strödde ner i dasset.
Det doftade bittert, förmodligen var det osläckt kalk i burken.
Efter besöket på utedasset gick jag in i köket,
där hade mormor värmt upp en kitteln med vatten,
jag hällde upp kallt vatten i ett vackert blommigt fat av porslin,
som stod på tvättkommoden, sedan kom mormor med det rykande heta vattnet.

                              
Ann-Christin Larzon                                                                                                                                                    Foto:Rolf Grieg    
Kommoden står idag i mitt kök
i lådan ligger det en gammal tvål
"Solo Toilettsepe"
och minner från barndomen.                                              
                                                           
Jag tvättade mig med en tvättlapp, tvålen hette Solo Toilettsepe,
jag har fortfarande kvar en sådan tvål.
Den var gulaktig och doftade friskt.
Fuskade jag sade mormor: "icke kattevask nå," och log.
Jag ville gärna ha beröm så jag försökte tvätta mig riktigt noga. 
När allt var klart borstade (pusset) man tänderna,
efter det kom det bästa av allt,
att säga godnatt till mormor och morfar,
jag kramade mormor och hon sa med mjuk stämma: ”gonatt da ongen min”.
När jag gick jag in till morfar, 
satt han i sin engelska läderfåtölj som stod bakom dörren i stua (vardagsrummet) det doftade piprök runt honom.
Jag gav honom en kram och kände hans stickiga kind, 
han log vänligt och sa som mormor -natt da ongen min,
en värme gick genom min späda lilla flickkropp, dom älskade mig.
Sedan öppnade jag kajutadörren som ledde in till hallen, på dörren fanns det ett litet runt fönster.

Foto: Jan Hermansson

innanför dörren fanns det en liten hall med en hög byrå,
där mormor och morfar förvarade sina kläder,
där hängde också deras vinterkläder i klädpåsar med malkulor.
Till vänster ledde en brant trappa upp till andra våningen.
När man kom uppför trappan, fanns det ett litet fönster till vänster,
i fönstret stod det två små statyer,
den ena föreställer en ung pojke som tar ut en tagg ur foten.

Den andra en kvinna och två män.

Min syster Agneta
har idag dessa två statyetter.

Vårt sovrum var till höger, under snedtaket stod en stor vit dubbelsäng, 
nedanför den stod en divan, som inte var så skön att sova på,
den var väldigt hård och hade lite sluttande sidor.
Nedanför divanen stod en rödbrun dragkista*,
den var fylld av trevliga saker, böcker, mormors brors uniform etc.
Det var en sällsam doft i kistan.

kistan står hos min kusin i Oslo
AnneCecilie

Det var aldrig förbjudet att titta på och röra vid saker hos mormor och morfar.
Det fanns också en "etagé" på vars hyllor det stod gamla vackra porslinsföremål,
dem fick vi leka med och vi var alltid rädda om tingen.
Längst bort i rummet fanns en svart gjutjärnskamin.

teckning Ann-Christin 

Nere i stua stod en liknande kamin,
men den var större och gick ända upp mot taket.
Där eldades inte bara med ved,
utan där brändes också allt skräp.
Den var den enda värmekällan på bottenvåningen.
Uppe i sovrummet fanns även en gammal vit byrå försedd med en oval spegel som gick att fälla framåt. 
Vid den lekte min syster och jag ofta affär. 
På spegelns baksida präntade vi in våra namn,  gatuadress och telefonnummer.

Teckning Ann-Christin  

När kvällsritualen var över somnade jag gott,
när jag tidigare lagt mig under det tjocka dunbolstret var det lite fuktigt,
men efter en stund blev det varmt och gott.
Från bottenvåningen hördes mormor och morfar småprata medan dom ordnade för natten.
Så hörde jag hur morfar drog upp klockan,
en procedur som gjordes flera gånger i veckan.
På väggen vid sängen hängde en tavla, en reproduktion med ett hus,
framför huset gick en vit häst,
jag tyckte om att ligga och titta på tavlan och efter en stund blev ögonlocken tunga och jag sov djupt.

Morgonbestyr
Jag älskade att vakna hos mormor och morfar, fönstret stod på glänt ut mot den lilla bygatan.
När jag vaknade hörde jag ofta hur en häst och vagn stannade till utanför den lilla affären
som låg rakt över gatan,
det var mjölken som kom, mjölken hälldes upp en mjölkspann som kunden hade med sig.
Fru Helgesen som hade affären,
var en dam med vitt hår och bruna vänliga ögon.
När jag besökte mormor och morfar på 40-talet fanns det inte mycket på hyllorna i den lilla affären. 
Först på 50-talet började den bli riktigt välförsedd. 
Efter en stund hörde jag morfars steg på grusgången nedanför, 
han öppnade den höga svarta järngrinden, som vette ut mot den lilla bygatan.
Grinden var försedd med en kläpp som hade ett speciellt metalliskt ljud. 
Jag visste var morfar skulle ta vägen,
han gick alltid ner till bryggan på morgonen,
där satt han på en bänk, tuggade tobak eller rökte pipa, 
samt tittade ut över Glommas vatten och samtalade med andra f.d. sjömän.
Detta var en viktig morgonritual för dem alla.

Vaterland teckning Ann-Christin 1970

Jag hörde hur några grannkvinnor småpratade
 samtidigt som de pumpade upp vatten ur den gemensamma pumpen vid brunnen,
till slut var jag tvungen att gå upp och öppna fönstret på vid gavel och kika ut. 
Efter att ha klätt på mig, lyfte jag upp den stora porslinspottan som stod en bit bort i rummet,
jag tog bort tidningen som legat över den och bar mycket försiktigt ner den till köket.
När jag öppnade dörren in till köket såg jag mormor som satt vid köksbordet och höll om katten som låg tryggt och spann mellan hennes armar.
Glasögonen hade hon lagt bredvid sig,
när hon hörde mig komma plirade hon vänligt mot mig i det hon sa -Morn ongen min, har du sovit gott da?
og det hade jeg "bestandigt," (jämt).

 
Mormor o Nutte i köket
Teckning Ann-Christin Larzon

Atmosfären i huset var sådan att man blev alldeles rofylld.
När mamma var där på besök, låg hon och läste till sent på natten,
med påföljd att hon gärna låg och sov fram mot middagsdags.
När mormor tyckte att hon skulle gå upp, stötte hon sin käpp hårt och bestämt i taket...
Mornarna i det ombonade köket var trevliga,
mormor och morfars spis var en modell med en sparplatta,
man fällde ner ett stort tungt lock över plattan, där värmen bibehölls. 
Min syster och jag droppade ibland vatten på den varma plattan
sedan stod vi fascinerat och tittade på hur droppen snurrade runt runt. 
Hemma i Masthugget hade vi gasspis, 
så detta var något nytt och spännande för oss.
Ute i den kalla matkällaren (brygghuset) på en stor skänk, 
stod det skålar med filbunkar på rad, de var övertäckta med papper,
filbunkarna var alltid  iskalla och mycket goda med socker på. 
Ibland fick jag uppdraget att gå ut i matkällaren och hämta in några filbunksskålar.
Dörren till matkällaren var tjock och tung,
hela huset hade svåra sättningar och lutade betänkligt åt ett håll.
Nyckeln var av järn och minst 15 cm lång,
när man öppnade dörren gällde det att hålla i den, 
annars flög den hastigt inåt.
Det värsta var när jag skulle stänga dörren,
trots att jag ställde ifrån mig skålarna och drog så mycket  jag orkade, 
så var det svårt att få runt den stora nyckeln. 
Ofta fick jag be om hjälp.
Inne i köket skar mormor av  de hårda brödkanterna på morfars bröd. 
Han hade löständer och svårt att tugga så hårda saker,
hon sparade alltid kanterna i en påse,
när påsen var full fick min syster och jag gå till den närbelägna vallgraven och mata änderna.
Efter frukosten och lite tvättbestyr började dagen hos mormor och morfar,
med en ny dag fylld av äventyr.
 

Mormor
hade en liten vana, den kom fram när hon inte hade något att göra.
Hon gned den högra tummen mot pekfingret, sakta, sakta.
Vid ett besök hos oss i Masthugget, skrattade pappa och viskade till mamma om denna vanan,
mamma frågade mormor varför hon gjorde så,
men mormor hade ingen aning, hon visste inte ens om att hon gjorde det.
Vuxna människor lägger sig ofta till med små egenheter som är oförklarliga.
Jag betraktade mormors vana med ömhet och respekt.

Björn Hansen
diktare poet

Varje morgon kunde man se en granne till mormor och morfar gå förbi deras hus, på sin väg ner till bryggan.
Det var en man med alldeles vitt hår,  och med vänliga blå ögon, ett original,
viskades det runt omkring.
Han hette Björn Hansen och var journalist, författare, och poet.
Björn Hansen bar sin morgonrock i mörkblårandig plysch, dressinggown kallade han det för.
Han hade en vit motorbåt liggande nere vid bryggan.
En dag fick mamma,  min syster o jag åka med Björn ut i hans motorbåt.
Vi åkte ut i skärgården till en vacker liten ö.
Björn hade med sig sin katt och hennes kattungar. 
Vi badade, vi åt och vi hade det väldigt skönt. 
Så skulle vi åka hem, och då var en av kattungarna borta!
Björn smärta var enorm, vi letade och letade.... 
Så hörde vi att kattungen pep, inifrån en spricka i berget. 
Tydligen satt den  djupt därinne och vägrade komma fram.
Till slut var vi tvungna att åka hem.
Nästa dag åkte Björn ut till ön för att fortsätta leta,
men jag tror tyvärr inte att han lyckades få fram kattungen.
Alla sjömän som satt nere vid bryggan accepterade Björn Hansen som var som en främmande fågel.
Men en sak hade de svårt att acceptera, Björn hade satt in en fåtölj i sammet
morfar sa:  "allt hade gått an, bara han inte hade haft "dusker" (tofsar) på fåtöljen."
(Senare plockade Björn bort duskerne till sjöfolkets stora belåtenhet)
En dag bjöd Björn Hansen in mamma, mormor och mig till sitt lilla hus, 
han bjöd på sherry och mormor och Björn konverserade på engelska, 
mormor och mamma var som fisken i vattnet.
Bjørn läste något han skrivit och dom samtalade om olika författare,
men även om London där båda varit, åh vad trevligt det var. 
Tyst och stilla satt jag och bara njöt av de vuxnas samtal.
Björn Hansen hade bott ca 25 år i Kina,
så det fanns mycket fint att titta på.
Jag har en känsla av att alla mina morföräldrars grannar var mycket speciella och unika.
Och  Björn Hansen var en av dem.
Genom Fredrikstad bibliotek har jag fått upplysningar att Björn Hansen, 
bodde i Lotsgt. 38 fra 1943 til 1962.
Jag fick också veta att man hade en mapp med gamla urklipp från Vaterland och från förr på biblioteket.
Det skall bli mycket intressant att åka dit och ta del av detta.

Ivar och Havanna
Två älskade orginal 
Nerför den lilla bygatan kom Havannas son Ivar, 
byxorna hängde uppe på ren trots,
ibland åkte de ner över halva rumpan,
då var det spännande att se om de skulle åka hela vägen, 
men Ivar lyckades alltid dra upp dem i sista stund.
Han gick in till den lilla affären och köpte öl,
en flaska i varje ficka, och några i sina händer.
Snusen rann ur mungiporna, de bruna ögonen glittrade, 
rösten var en djup basröst.
Håret (sällan tvättat) låg som slickat på huvudet,
han sa några vänliga ord till dem han mötte när han gick uppför gatan och hem.
Ivar och hans pappa Karl Havanna bodde i ett hus på Skippergatan, "Gusslunngården"
precis där Movigsgatan började.
Det var väldigt svårt att säga vilken färg deras hus en gång haft,
när jag var barn var det silverpatinerat och ganska så skevt och vint.
I de fönster där far och son bodde hängde det några halvtrasiga (trådslitna) spetsgardiner.
Jag brukade tänka att det var Ivars mamma som en gång satt upp dem.
Ivars far var född på en ö som heter Valer och han var en så kallade "klok gubbe"
som kunde bota sina medmänniskor från allehanda skröpligheter. 
Min moster EllenMarie berättade att hon som barn
hade hoppat över stenobiliskerna nere vid Glomma (det gjorde nästan alla barn)
Hon råkade klämma handen så illa att en av hennes fingrar böjdes in i handen och inte gick att räta ut.
Morfar tog med henne till Havanna som drog rätt fingern och sedan blev hon helt bra.


Foto: Jan Hermansson
2004

Fru M 

 Fru M var en annan granne som bodde strax bredvid  mormor och morfar, 
hon var en trevlig och "korpulent" dam. 
En sommar fick hennes man såga upp porten som ledde från deras gård ut till gatan,
och göra den bredare.
Hon hade tyvärr gått upp så mycket i vikt.
Under några år hade hon fått gå på snedden ut genom porten, 
men nu gick inte det längre, hon fastnade.
Jag minns fru M som en mycket vänlig och rar dam med vackra bruna ögon.
Hennes man var en lång ståtlig man med silvergrått hår.
När han sågade upp deras port, kom min morfar in till mormor och sa 
-nu har hon blivit så tjock att mannen måste såga upp porten annars kommer hon inte ut."
Han skrattade hjärtligt åt detta,
men det var inget elakt skratt,
det fanns inte så många saker att bry sig om i det lilla Vaterland.
Så detta blev något alldeles speciellt.
Min mormor som var rätt så tjock själv, såg alldeles förskräckt ut.
Herr M:s syster bodde på andra våningen i deras hus.
Dit gick jag med ett av fru M:s barnbarn och det var där jag blev bjuden på äggedosis 
(vispat ägg, socker och sprit)
Jag var nio år och glad, varm, rosenkindad och yr i huvudet
kom jag tillbaka till min förskräckta mormor som luktade på mig och konstaterade att jag doftade alkohol.

Herr och fru M:s dotter fick barn efter barn, 
dom tillhörde Norska statskyrkan och var pietister,
läkaren sa till dottern att hon absolut inte fick skaffa fler barn. 
Risken för att hon skulle dö var mycket stor. Men hon blev gravid igen.
Mormor talade med henne och påpekade att hon skulle ta hand om sin stora barnaskara.
Då sa kvinnan - Det står i Bibeln att vi skall uppfylla jorden fru Torgersen.
Mormor svarade lugnt - Det står icke att ni skall göre det alene.
Detta var typiskt svar för min mormor.
Tyvärr blev det så olyckligt att kvinnan dog i barnsäng och alla barnen blev moderslösa.
En del tog dem tog den snälla, tjocka fru M hand om.

Hårtoningen

Mormor hade ett vackert, långt, tjockt och grått hår.
Varje sommarmorgon satt hon i köket och borstade sitt hår. 
Håret räckte nästan ända ner till midjan.
När hon borstat och kammat färdigt sitt hår,
började hon att fläta det, sedan fäste hon upp flätan bak på huvudet.
Jag satt ofta och tittade på denna morgonritual och tänkte att när jag blir gammal skall jag minsann också ha flätor. 
En gång när  Mormor var på besök hos oss i Masthugget,
satt hon som vanligt och gjorde i ordning sitt hår.
Jag fick då en djärv idé och sa: -mormor vet du att man kan tona grått hår så att det blir ett vackert skimmer av blått,
kan inte jag få köpa en sådan påse?
Mormor som var en orädd kvinna sa genast ja.
Jag tror att det roade henne att jag engagerade mig så i hennes hår.
Dagen efter satte vi igång att tona hennes hår,
det var mycket omständligt men till slut var det klart. 
Mamma beundrade henne, en granne kallades in för att titta på det vackra skimret i håret,
mormor var nöjd och jag var jättestolt.
Efter denna händelse fick jag uppdraget att lägga håret på mamma och grannfrun varje lördag,
på det viset kunde jag dryga ut min lilla veckopeng.

 Långsamhetens sommarlov

Sommaren 1956 var jag tolv år. 
Jag var inte barn och inte kvinna.
Som vanligt tillbringade jag mitt sommarlov 
hos min mormor och morfar i Norge.
Denna sommaren var dock annorlunda, 
jag hade tråkigt, och ville inte direkt göra något. 
Hela dagarna låg jag istället på soffan i finrummet 
och lyssnade till de hemtrevliga ljuden från mormors pyssel i köket, 
morfars omständliga procedur med att stoppa pipan. 

Han satt borta i hörnet i en gammal sliten brun läderfåtölj, 
den gamla svartvita katten Nutte låg spinnande i hans knä.
 Han satt och tittade upp i taket och kliade Nutte med en hand. 
Kanske tänkte morfar på alla sina resor till sjöss.
Ibland suckade han djupt och sa Ja, Ja....
Men det var inget uppgivet ljud, mer ett förnöjt.

I fönstret stod mormors stolthet, hennes mörröda gloxsinior
och blommade med sina sammetsliknande blad.
Någon gång hörde man grannar som ropade...
Nå kommer Peter Wessel! Skynt dere... 
Då gick vi ut mormor, morfar och jag. 
Vi stod i deras lilla hemtrevliga have och såg när den stora båten 
majestätiskt kom glidande över den strida älven Glomma, 
200 meter nedanför huset … det var en båt, som skymde solen.
Sedan gick vi in igen och allt var som vanligt! 
Ofta gick morfar fram till den gamla radion och vred på ratten. 
Det gröna ögat lyste till och han ställde med van hand in kanalen 
för att eliminera bruset.
Han satte sig mödosamt i sin fåtölj och sa till tystnaden :- Shhh!
Liksom för säkerhetsskull, ifall mormor eller jag
skulle komma på idén att säga något.
Så hörde man radiomannens välkända röst när han läste upp
alla nyheter i Norge och ute i världen.
Till slut kom efterrätten för morfar, vädret,
det viktigaste av allt, för en gammal sjöman.
Då sa han snabbt ett - SHHHH... igen.
Men jag kan aldrig minnas att jag hörde någon prata 
under den stunden som radion var på!

Man hörde -over till vaermeldingen,
I de siste trettidöjnen har det fallit nederbörd.......
sedan hörde jag  -over till Bergen...
På det sättet kunde man följa vädret upp över hela Norge 
med alla dess olika dialekter.
När man kom till Tromsö förstod inte jag mycket... 
Så var allt över och jag fick i uppdrag att stänga av radion. 
 
Trygghet
Mormor och morfar såg alltid likadana ut.
Varje sommarlov när jag kom dit, kom morfar och mötte vid stationen.
Jag såg honom på långt håll, han var oftast huvudet längre än alla andra på stationen.
När jag kramade honom kände jag den välbekanta trygga doften av tobak, 
den sträva kavajen  och den lite stickiga kinden,
skepparmössan satt på huvudet,
blicken i de bruna ögonen tittade på mig och det var en varm vänlig blick.
När vi kom fram till deras hus fanns mormor där hon såg precis ut som när jag lämnade henne förra sensommaren. 
Det midjelånga tjocka gråa håret var prydligt uppsatt i en fläta bak på huvudet. 
Blåvit klänning och förkläde, vita halvsockar och sandaler.
När mormor  skulle vara fin, satte hon på en vit spetskrage på en annan blåvit lite finare klänning.
Kragen hölls ihop av en strassbrosch som jag varit med henne och valt ut på EPA nere på Andra Långgatan i Göteborg.
Broschen kostade nog nästan ett par kronor. 
Mormor stod länge och funderade över lyxen. 
Men den glittrade så vackert att till slut föll hon för den, idag är jag den stolta ägaren till ”juvelen.”

Varje gång jag tar fram ”smycket” tänker jag på min lilla tjocka finklädda mormor med högburet huvud, bärande sin brosch.
Mormor var säkert inte mer än 1.56, hon var nästan lika bred som hon var lång.
Men hon ägde en självsäkerhet, en pondus,
som gjorde att man inte uppfattade hennes längd.
Hon hade minsann arbetat i London som kokerska under några år,
hon talade en mycket fin engelska.
Morfar hade varit stewart och seglat runt i världen och kunde också engelska.
Mormor slukade dessutom böcker. Läste med glädje engelska böcker. 
Detta att bestemor och bestefar såg likadana ut år efter år, skapade en viss trygghet.

Stackars lilla Nutte

Mormor och morfars katt Nutte fanns där under hela min barndom.
Hon fick flera kullar med kattungar och här kommer min barndoms mörka hemlighet in!
(morfar dränkte dem alla i spannen.)
Nutte gick omkring och letade och kved och mormor stoppade till henne godsaker och sa -Stackars lilla Nutte! 
Stackars lilla Nutte,
inte heller jag fattade var alla ungarna tog vägen!
Jag förstod inte riktigt varför det alltid var så synd om Nutte.
Inte förrän jag blev stor, då begrep jag hur den stackars katten måste ha sörjt alla sina dränkta kattungar.

Nutte 
teckning: Ann-Christin Larzon

Vaterland nutid
Bild:Agneta Möller

Men i min kropp rasade en process, där hände allt i rasande fart.
Det var som om jag låg där dag efter dag för att orka 
med hela denna stora omställning som det trots allt är att bli tonåring.
Vilken tur att det lilla vackra över 200-åriga huset fanns där.
Vilken tur att mormor Anna och morfar Emmik ville ta emot mig.
Vilken tur att de inte ansåg att det var fel att en ung människa 
låg på det sättet, dag efter dag.
Det var inget fel på mig.
Dom förstod att jag var drabbad av livet...
och av processen i att växa.
Man fick vara sig själv hos dem i värmen, ljuset och stillheten.

 
Foto: Hällås Ateljé
Här är jag 12 år

Flickan som ligger på soffan 
är egentligen inne i målningen 
som hänger på väggen ovanför henne. 
Hon vandrar långsamt på den lilla vägen utefter sjön. 
Hon stannar till och tittar upp mot bergen, 
det är ett lugn i landskapet som gör hennes själ lycklig. 

Långt borta hör hon hur hennes morfar 
drar upp den gamla klockan. 
Sedan sätter han på radion. 
Då återvänder hon till sin plats i soffan. 
Nu är det dags för vädret, 
det är det viktigaste, 
det mest centrala i hennes morfars liv. 
Gammal sjöman som han varit. 
Hon hör 
hur man växlar dialekt från plats till plats, 
till slut hamnar man högst upp i landet, 
men där är språket nästan obegripligt. 
Denna trygga procedur upprepas 
dag efter dag. 

Katten spinner i morfars knä, 
morfar puffar små rökmoln mot taket. 
Han röker på en pipa. 
Håller pipan med ena handen och kliar den 
gamla katten med den andra. 

Detta är en trygg plats, 
detta är långsamhetens land. 

Detta var en del min barndom. 

När jag kom "hem" till Norge som 18-åring en vinter,
stod jag utanför mormors och morfars lilla hus,
genom fönstret hörde jag då den trygga rösten,
som läste upp väderleksrapporten,
Då slutade världen att snurra så fort och allt blev lugnt, rofyllt och stilla.
Några år därefter var allt förändrat
Det lilla huset på Movigsgate 33 stod tomt och tyst.

Foto:Rolf Grieg

 Epilog 1

Vit lövkoja (mormors älsklingsblomma)
Foto: Ann-Christin Larzon

 Mormor Anna dog 1964, i det lilla kapellet på kyrkogården i Gamlebyen stod mormors vita kista
helt översållad med vita lövkojor som hon tyckte så mycket om.

Jag hann besöka mormor strax innan hon dog,
jag som alltid sett henne som en rund o go kvinna med  ett tjockt och mycket långt vackert hår,
och blev nu förfärad över att finna en liten tunn bräcklig mormor med kort hår.
personalen hade ansett att det var för besvärligt att sköta det på en svårt sjuk kvinna,
så dom klippte helt resolut av det.
Jag märkte hur ledsen mormor var över förlusten av sitt hår som alltid varit hennes stolthet.

Jag var nygift och sa till mormor - om jag får en dotter skall hon få heta Anna efter dig.
Då tändes en glimt av varmt intresse i hennes ögon och hon sa  - är du i "svangenskap" (graviditet)
nej det var jag inte, det skulle dröja elva år innan jag kunde uppfylla mitt löfte till mormor.

 
1967 åkte min syster o jag med våra små söner för att hälsa på morfar
Här sitter vi tillsammans med honom i trädgården, detta blev den sista bilden på vår älskade morfar.

1970 blev det en nya resa till Fredrikstad
Denna gången mötte inte morfar Emmik upp på stationen, vi åkte för att ta farväl av honom.

En epok hade avslutats


©Rolf Grieg

Epilog 2

Min barndom

Varje sommar stod hon där ...
exakt på samma vis,
liten och rund med det långa gråsprängda håret uppsatt i en fläta, med vita sockor i sandalerna,
blommig klänning och förkläde, doftandes mormor, år efter år, likadan, oföränderlig.
Så hade det alltid varit och så skulle det alltid komma att förbli.
 
Ja så trodde jag, men jag var ju bara ett barn.
Hon var min trygghet, min förebild och mitt allt.
Hon var min mormor, min vän och som en mamma för mig.
Hon ägde en styrka och kraft som hon sakta men säkert förde över till mig.
Hon stod upp för sina åsikter, ibland till vilket pris som helst.

Hon älskade tystnaden och friden.
En gång var vi inne i kyrkan i Gamlebyen,
och vi satt tillsammans i kyrkbänken när hon sa: "hör så stille og rolig det er her".
Mina ögon vandrade upp emot kyrktaket och jag förundrades
över den intensivt blå färgen och alla guldstjärnorna som lyste och gnistrade,
precis som en natthimmel hemma i Masthugget om vintern och kylan.
Hon var intelligent, kvicktänkt, i sin ungdom hade hon under några år arbetat i London som kokerska

och talade en utmärkt engelska och läste mycket engelsk litteratur.

Hon kunde konsten att lyssna och ägde förmågan att trösta. 
Hon gav min själ ro.
Hon var en fristad, ett skydd och en förebild.
Hon var min vän och jag är ett av hennes barnbarn, hennes Acki
och för allt du gav mig mormor är jag dig innerligt tacksam.

Mormor jag älskar dig!

Din Acki

sommaren 1963
Vår sista sommar tillsammans

Mormor du älskade Gloxsinior,

därför köper jag också dessa blommor till ditt minne

Som liten och med en norsktalande mamma blev det ibland lite dråpliga situationer
pappa frågade en dag "vad betyder vinduer?"
som femåring svarade jag snabbt " det heter två fönster pappa" det var ju korrekt och logiskt,
han frågade ju faktiskt inte efter vad vindu hette.

En annan gång sa jag till mina förvånade klasskamrater att jag skulle gå hem och göra lite "eggedosis"
dom höll på att skratta ihjäl sig och undrade vad det var för något, jag  visste inte att det var ett norskt ord.
På svenska hette det något så trivialt som vispat ägg.

Likaså säger jag "hånkeband" detta gör min äldsta dotter också.
Först för några år sedan fick jag veta att det heter "Handdukshängare" på svenska.

Jag har märkt att jag har många norska ord i mitt språk, men det är bare koseligt.
Jag var som femåring pappas flicka, mors pike och bestemors tulle, helt naturligt.
Vår sopspann hette söpplebötta på norska eller slaskspann,
men i Masthugget var det korrekta ordet sopspannen
så nog är det en viss forskell (skillnad) på svenskan och norskan.

Den norska författaren Simon Flem Devold skriver:

"Det er vår oppgave som medmenneske å se, lytte og si fra når noe er galt.
Vi har også en plikt til å si noe koselig til våre medmennesker"

12 juli 2006

åkte min syster Agneta och jag på en nostalgiresa till Norge
Jag fick en chock när jag såg morföräldrarnas hus,
ett ungt par hade köpt huset,
dom hade rivit bort allt utanpåliggande virke,
när jag tittade in genom fönstret var allt rivet därinne,
det blir spännande att se hur det kommer att bli.
Movigsgatan heter numera Lotsgatan och inget är som det var förr,
det är nya tider nu och det är precis som det skall vara.

Foto: Ann-Christin Larzon

När vi besökte Gamlebyen, märkte vi att det inte fanns några äldre människor kvar
Hela byn verkade vara som en teaterkuliss, allt för att marknadsföra sig.
Vi mötte en klunga med turister som storögt betraktade husen
Det var inte längre vårt Gamlebyen,
men ändå vet jag att vi kommer att åka dit igen.
För där finns trots allt minnen av våra härliga sommarlov
När jag nu sitter och skriver blir min reflektion
Allt det vi upplevt där finns i mitt hjärta och kan aldrig tas ifrån mig.


Foto: Agneta Möller
Här går jag och minns hur vi en gång lekte
och handlade i affären (fru Danielsens) som låg i huset till vänster

Sommaren 2009

Gjorde min syster jag åter en resa till vår barndoms Vaterland.

En ung familj hade köpt huset.
Jag pratade med mannen som bodde i huset och förklarade vem jag var, då bjöd han in oss i huset.
Min syster ville ha kvar sina minnen av huset som det var i vår barndom, men jag ville gärna se hur det såg ut från insidan.
Det var mycket smakfullt inrett.
Jag kunde känna igen mig i "vårt" gamla sovrum på andra våningen, för övrigt var allt annorlunda.
Det var en märklig känsla.
Samtidigt hade familjen förflyttat huset in i 2000-talet.
Ingen familj hade idag kunnat bo i det gamla huset som saknade både badrum och toalett.
Jag kan endast önska familjen all lycka till.

Närheten till älven, de omgivande gamla grannhusen allt är så vackert!
Vår barndoms hus är borta och något nytt har kommit istället.
Vi bodde i ett gammalt pensionat inne i Gamlebyen med romantiska rosentapeter.
Vi vandrade runt på kullerstensgatorna och njöt av Gamlebyen,

vi var på våra morföräldrars grav, jag hade med en sten där jag skrivit hur mycket vi älskar dem,
sedan åkte vi hem igen...
Säkert kommer vi att återvända till "vårt" kära Gamlebyen.

Sommaren 2012
blev det åter en resa till  vårt barndoms Vaterland
Denna gången fick vi en underbar överraskning, 
huset hade än en gång bytt ägare och nu var det målat i en sådan grå ton
som gjorde att det passade väldigt bra in med omgivningen.

Trots att huset är helt ombyggt ser det ut som ett hus från 1700-talet.

Nu var de stora fönsterna borta som inte hade passat in tidigare

Imponerande!

Den lilla utbyggnaden fanns ju inte tidigare, men den passade bra in!

Vi kände oss väldigt glada över att huset nu kom till sin rätt på ett värdigt sätt!

Vi fikade ner vid bryggan och kände in vår barndoms atmosfär.

Utsikt från bryggan över till Kråkeröy

Vi tog in på ett mysigt litet hotell mitt inne i Gamlebyen och på kvällen åt vi en god middag

Vi besökte också morföräldrarnas grav

På stenen står det tack för allt!

och detta håller verkligen min syster och jag med om!

 Än en gång tack älskade mormor Anna och morfar Emik för er kärlek!

Lite fakta om Fredrikstad i Norge
delvis översatt ur en liten skrift som heter:
"Gamle Fredrikstad"  Festningsbyen.

"Utgiven av Reisetraffikforeningen for Fredrikstad og omegn Mai 1951"

Fredrikstad är uppdelat i två delar, det skiljs åt av Glomma.
1957 byggdes en bro, den invigdes under pompa och ståt.

Min mamma, min moster samt mina
morföräldrar bodde i det "Gamle Fredrikstad."
Fredrikstad fick sina stadsprivilegier redan 1567 under
Fredrik II:s regeringstid och det var den första stad
som blev uppkallad efter en kung.
Skillnaden mellan Östsidan och Västsidan i Fredrikstad
är inte så markerat för Fredrikstads vidkommande,
som den är i övriga världen.
Östsidan i Fredrikstad är ett verkligt intressant och trevligt ställe,
som man kan rekommendera alla sina vänner.
Men se helst "Gamlebyen" om våren eller sommaren.
Då får man mest glädje av besöket.
 

Norsk - Svensk Ordlista

agurk = gurka
asparges= sparris
bringebär = Hallon
brus= läskedryck
dramm=sup
eggedosis = vispat ägg, äggtoddy
flatbrød=tunnbröd
flöte= grädde
gulrötter = morötter
karbonadekake= pannbiff gjord på nötfärs
kneip = ett grovt bröd
kjærlighet på pinne = klubba
loff= vitt bröd som franskbröd
markjordbaer=smultron
ribbe= revbensspjäll
rips = röda vinbär
syltetöy = sylt
solbär = svarta vinbär
spiritus=sprit ( men du kan godt også si sprit på norsk)
smörbröd = smörgås
stickelsbär = krusbär
tyttebær=lingon


aviser= tidningar
butikken=affären
do=utedass
Fjernsyn= TV
fryktelig, grusom = hemsk
have =trädgård
hånkle=handuk
hånklebånd=handukshängare (något som jag fortfarande säger men även min äldsta dotter)
kino=bio
legg = ben
Putevar= örngott
støv= damm
støvsuger= dammsugare
søppel=sopor
söppelbötta= slaskspann
torden=åska
tåke= dimma
teppe=täcke
tøy=kläder
vindu = fönster
vaske opp = diska
vaermeldingen= väderleksrapporten

bestemor/bestefar= mormor och morfar
gutt = pojke
oldefar/oldemor= mormors föräldrar
pike, jente = flicka
tante= moster/faster
tulle = liten flicka

besvime= svimma
bestandig=jämt
bevare mig vel= kära nån
erte=reta
på eller i fanget=knät
forskjell=skillnad
grusom= hemsk
gebiss= löständer
gre håre mitt= kamma mitt hår
gøy= skoj
heldig= tursam
hodepine= huvudvärk
Huff ’a meg= usch då

huske= minnas
ikke mas sånn= tjata inte
jeg liker slike ting= jag tycker om sådan saker
koselig=trevlig
lukker=stänger
lomme= ficka
mökk=skräp/skit
stille og rolig= stilla/lugnt
svömme= simma
tull og töys= trams
i varetekt=beskydd, beskytte
En-og tyve= 21
men numera skall man säga tyve-en, man hör dock många
som räknar på det gamla sättet.

Tack
Till mina föräldrar som lät mig åka till Norge varje år.
Till min syster Agneta som delade barndomen med mig.
Moster EllenMarie i Oslo, som gav mig så många detaljer. 
Min kusin AnneCecilie i Oslo som hjälpte mig med researcharbete.
Fredrikstad bibliotek (Björg o Liv) som underlättat mitt researcharbete.
Rolf Grieg för foto
min vän Jan Hermansson som lärt mig allt om hur man lägger upp en hemsida

Till mina besökare:
Skriv gärna några rader i min gästbok,
klicka på startsidan, så finner du den.  
startsidan

Mailadress: annchristinlarzon (at) gmail.com

allt material på denna webbsida,
© 2020 Ann-Christin Larzon

©  Allt material på denna webbsida är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

Redigering:
Jan Hermansson

Foto:
Rolf Grieg
Astrid Möller
Ann-Christin Möller Larzon
Jan Hermansson
Helge Möller
EllenMarie Torgersen

All photos on this website are copyright protected by international laws.
and may not be used without permission.